22 Mar

Idrottsföreningen som vägrade vika sig för hatet

Irakiska Mohammed och afghanska Sunnah och Aziz tränar karate en gång i veckan under ledning av Maija Laaksonen på Tapanilan Erä. De saknar ett gemensamt språk, men klarar sig med finska ord och handgester. Bild: Mikaela Remes

 

Sju demonstrationer, våldshot och falska rykten på internet. Det som började som en trevlig idé för att hjälpa flyktingar tvingade idrottsföreningen Tapanilan Erä att reflektera över hur långt man vågar gå för att stå upp för sina värderingar. Ihärdighet och samhällets stöd fick slutligen kärleken till medmänniskan att segra.

 

ISANDE REGN droppar ner från en grå himmel, men på tatamimattan i Månsas idrottshall är det svettigt värre. Tre unga män stirrar koncentrerat framför sig medan de balanserar på en fot i något som känns som en evighet. Sedan ger Maija Laaksonen, ledare för karateavdelningen vid Tapanilan Erä, order om att byta ställning.

– Bergsklättraren, trettio reps, gå!

Irakiska Mohammed, 22, och afghanska Sunnah, 24, och Aziz, 24, dyker ner på alla fyra och börjar hoppa från en fot till en annan. Plötslig slutar Sunnah och ser häpet på sina kompisar.

– Aha, TRETTIO, skrattar han när han inser att han blandat ihop räkneorden.

Karateträningarna för asylsökande går bara på finska, med avsikten att fungera som ett språkbad. Trots att deltagarna inte förstår allt, är det alltid någon av dem som känner igen ett ord här eller där och rörelserna introduceras genom Maija Laaksonens exempel.

Efter en tuff uppvärmning är det äntligen dags för dagens höjdpunkt: närkontakt. Efter träningarna ser deltagarna trötta men nöjda ut. Mohammed, Sunnah och Aziz beklagar sig över att det är svårt att föra diskussion med dem, då inte heller engelska riktigt fungerar, men genom en salig blandning av olika språk blir det klart att de varit engagerade i karateverksamheten nästan i ett halvår, att de gillar de olika rörelsemönstren, kata, och att varje lektion breddar på ordförrådet.

Maija Laaksonen berättar att hon handleder träningsgruppen för manliga asylsökande en gång i veckan och beklagar sig över att karate inte blivit en grej bland kvinnliga flyktingar, eftersom idrottsföreningen vore beredd att erbjuda dem en egen träningsgrupp men har än så länge inte lockats få med några deltagare.

Den som följt med nyheterna kan tycka att namnet Tapanilan Erä klingar bekant också från andra än idrottssammanhang. För att påminna oss varför, måste vi ta ett litet hopp tillbaka i tiden.  

 

ALLT BÖRJADE i slutet av år 2015 då också Finland började känna av den globala flyktingkrisen och tog emot fler asylsökande än tidigare. Under det året kontaktades Tapanilan Erä av ett företag som drev flyktingförläggningar och tillfrågades om föreningen var intresserad av att samarbeta. Företaget hade gjort en förfrågning bland asylsökarna om deras tidigare hobbyn och det visade sig att kampsporter var de mest populära direkt efter fotboll. Varför inte då erbjuda boende möjligheten att fortsätta med en bekant gren? Idrottsföreningen tyckte att det lät som en bra idé.

– Eftersom flyktingarna sitter dygnet runt på asylförläggningarna, tänkte vi att det skulle vara en bra grej för dem att röra på sig och samtidigt bekanta sig med staden. Dessutom skulle de få en möjlighet att tänka på något annat än sin asylprocess, än om bara för några timmar, säger Laaksonen.

Projektet fick finansiering av kulturministeriet och spelbolaget Veikkaus och inleddes i början av år 2016. Idrottsföreningen var stolt över möjligheten att kunna göra något gott och bjöd in medier till träningarna för att ge projektet publicitet.

 

OCH VISST FICK de publicitet, men kanske inte på samma sätt som föreningen hade tänkt sig. Nyheten om karateverksamheten för asylsökande hade också nått ut till dem som ihärdigt motsätter sig mottagandet av asylsökande och det här gav upphov till våldsamma hatiska reaktioner på sociala medier.

– Visst hade vi ju en ganska naiv inställning till det hela, men såhär i efterhand tänker jag att det kanske ändå var bäst så. Annars hade vi inte vågat vara lika öppna om vad vi sysslade med, säger Laaksonen.

Debatten gick het och plötsligt kände många människor till föreningen Tapanilan Erä. Däribland också den invandrarfientliga rörelsen Rajat Kiinni! (Stäng gränserna!) som startade en hatkampanj mot idrottsföreningen. Under våren ordnade rörelsen sju demonstrationer mot asylsökande vid Mosabacka idrottshall. Oftast var demonstranterna ett tiotal, men då gänget fick sällskap av den likasinnade gatupatrullen Soldiers of Odin, uppskattar Maija Laaksonen att det som bäst samlades upp till 70 människor vid idrottshallen.

Men till varje kraft finns alltid en motkraft. Under alla hjärtans dag 2016 samlades invånarna i Mosabacka till en antirasistisk motdemonstration, där över 300 människor visade sitt stöd till sin lokala idrottsförening.

– Det var en solidarisk gest och övertygade oss om att vi sysslar med rätt saker, säger Laaksonen tacksamt.

 

NÄR DEMONSTRATIONERNA inleddes var den första reaktionen hos de aktiva vid Tapanilan Erä en blandning mellan förvirring och underhållning. De hade svårt att förstå hur karate, en kampsport som används för självförsvar och betonar ömsesidig respekt, kunde väcka så starka negativa känslor. Demonstranternas beskyllningar om att föreningen lär de asylsökande att slåss på gatan kändes absurda för människorna som sysslat med kampsport hela sitt liv.

De föreningsaktiva försökte nå ut till demonstranterna och gick med på att träffa dem. Sedan fick Maija Laaksonen veta, att förutom att hon blev svartmålad på webben, nämndes hon ofta i samband med demonstrationsledarens slagord på gården.

– Jag kom fram till att debatten är på en sådan nivå att en träff inte gynnar någon. Vi kommer ändå inte att mötas halvvägs. Visst kan du vara av en annan åsikt, men att angripa en person är något helt annat än saklig kritik.  

 

DÅ SMUTSKASTNINGEN på nätet och demonstrationerna inte gav önskat resultat, började de föreningsaktiva få personliga hot. Då övergick reaktionerna från förbluffelse till fruktan.

– En del aktiva blev osäkra på om de vågade fortsätta. Att bli föremål för trakasserande samtal och se hur internettrollen började blanda in utomstående väckte frågan om det längre lönade sig att fortsätta. Men till slut kom vi ändå fram till att om vi lägger ner verksamheten på grund av det här, låter vi hatet vinna.

Maija Laaksonens egen lösning var att låta bli att kommentera händelserna och ta pauser från sociala medier.

– När man utsätts för hat är det svårt att inte ta det personligt. Men jag visste att min närvaro i debatten kommer bara att göda hatpratet.

I dylika situationer hoppas hon att utomstående och särskilt människor med inflytande skulle våga sätta ner foten och ställa sig på den mobbades sida.

– Överlag vore det bra om de som hittills hållit sig tysta skulle komma ut med sin åsikt. Är det okej med hatprat eller inte?

 

MITT I HÄRVAN gick de asylsökande som vanligt på sina karateträningar och hade ingen aning om den hatkampanj drevs mot dem.

– Vi ville skydda asylsökarna så bra som möjligt. De dagar som vi visste att demonstranterna skulle stå på gården ordnade vi inga träningar. De här människorna verkar ha tillräckligt med saker att oroa sig för utan att vi ska behöva förknippa karatetimmen med en sådan här negativ grej.

Intensivt hat är kräver energi och inte ens de ivrigaste flyktingmotståndarna orkade hålla på i all evighet. I slutet av våren hade idrottshallens gård tömts på demonstranter och smutskastningen på sociala medier lugnade ner sig.  

 

SIST OCH SLUTLIGEN gynnades Tapanilan Erä av alla rubriker. Föreningens rykte genererade beröm och nya samarbetspartners. I fjol belönades karateavdelningen med Global Families-priset för sitt integrationsfrämjande arbete och Maija Laaksonen kandiderade till utnämningen som Årets föreningsaktiva påverkare.

Verksamheten vid Tapanilan Erä utökas jämt: föreningen har nyss startat en motionsgrupp för barn med specialbehov och Laaksonen håller karateträningar för arbetslösa unga och vuxna som hotas av marginalisering. Tapanilan Erä deltar också i Finlands Röda Kors kampanj Mot rasism!. Avsikten är att i framtiden också lära ut parakarate och därmed bredda utbudet till handikappidrott.  

Asylsökarnas karateträningar ordnas nuförtiden i samarbete med Helsingfors stad och är öppna också för andra invandrare. Karatehandledaren gläds av beskedet från flyktingförläggningarna: de förläggningar där boendena tränar kampsporter rapporteras vara lugnare än andra.

– Visst förstår man det. Du kommer bort från att sitta fast inom fyra väggar och får några timmar att fullständigt fokusera på din egen kropp, säger Laaksonen.

Trots att det varit extremt påfrestande att bli utsatt för en hatkampanj, är Maija Laaksonen nöjd med att föreningen inte gav upp.

– Kalabaliken gav upphov till så mycket gott och vi lyckades vända det negativa till vår fördel. Som tur valde vi att kämpa.   

Text: Mikaela Remes

08 Dec

20+ och oskuld? Inget att skämmas för!

Många ungdomar går och grubblar över avsaknaden av en partner eller sexuell erfarenhet. Att leva livet i egen takt är varken pinsamt eller konstigt. Bild: Jussi Tuokkola

Lue juttu suomeksi täältä.

 

Alla har vi säkerligen hört de där berättelserna. Om hur kompisarna för första gången fumlade runt med sina partners. Eller hur någon som 16-åring vaknade i ett tält bredvid sitt festivalragg. När folk jämför sina sexäventyr i grupp kan den oerfarna känna sig utanför och tyst stirra i marken. Men det finns ingen orsak att skämmas.

 

OERFARENHET är inget underligt eller onormalt. Den som lever utan sex är inte heller ensam, trots att det ibland kan kännas så. Visste du att genomsnittsfinländaren har sex för första gången som 17-åring? Det här kan komma som en överraskning, särskilt om du är ung och känner att du är den sista i gänget som fortfarande inte har en partner och aldrig smekt någon annan än kanske dig själv.

Därtill finns ett stort antal långt över 20-åriga finländare som inte har inlett ett könsliv.

Ett liv utan sex förknippas ofta med religiös övertygelse eller sjukdom, men de facto har många oerfarna ingen egentlig anledning till att de aldrig haft sex.

Den vanligaste orsaken bakom oerfarenhet hos de ungdomar som Väestöliittos ungdomsläkare Miila Halonen möter i sitt arbete är att personen helt enkelt inte träffat en lämplig partner.

Enligt Halonen kan det här påverkas av flera faktorer, så som att personen bor på en liten ort, intresserar sig för annat än heterosex eller känner sig marginaliserad på grund av någon egenskap.

– Det känns som om de här människornas berättelser förenas av det faktum att de inte träffat någon. De har helt enkelt aldrig mött en person som de kunde uppleva intim samvaro med, säger Halonen.

 

I TAKT MED att medierna börjat behandla människans sexualitet allt mångsidigare har asexualitet, det vill säga att en person inte är intresserad av sexuellt umgänge, blivit en känd term. Läggningen har blivit en vanlig förklaring till ett liv utan sex.

Enligt Halonen är det ändå vanligare att oerfarna ungdomar och unga vuxna nog intresserar sig för sex och parförhållanden, men saknar människor i sina liv att uppleva de här sakerna med. Avsaknaden av sex och parförhållande följer enligt Halonen sällan människan livet ut.

– Ofta visar det sig att det handlar om ett tillfälligt läge. När livet går vidare hittar personerna ofta potentiella partners till exempel i arbetslivet eller i samband med studierna.

Förstås finns det människor som gör sitt bästa för att hitta en partner, men lyckas ändå inte. Den som ständigt blir utsatt för medier som tutar ut att ett aktivt sexliv är saliggörande och hör hur samhället tar familj och parförhållanden som en självklarhet kan känna att singellivet är ofullständigt. Det här i sin tur kan utvecklas till ett komplex som aldrig lämnar tankarna.

– Förstås finns det människor som har ett stort behov av att uppleva ett parförhållande och det kan kännas väldigt frustrerande om man inte hittar någon. Å andra sidan betyder ensamhet inte att man automatiskt är olycklig: många lever ett rikt liv fyllt med vänner, hobbyer, arbete och intressen och känner inte sig pressade på grund av singellivet, säger Halonen.

 

DET FINNS alltså många olika sätt att leva utan sexuell erfarenhet, förhållande eller familj. Hur kunde vi bidra till att oerfarna singlar kunde känna sig likvärda i förhållande till dem som har partners eller familj?

Åtminstone hjälper det inte att panta på eventuella frågor eller osäkerhetskänslor. Det tycker 24-åriga studerande Emma Sandström som är frivillig vid Röda Korsets ungdomsgrupp i Åbo och har åkt runt Finland i somras för att snacka sex med ungdomar inom ramen för Sommargummikampanjen.

Tillsammans med sina unga kollegor bemannade Sandström den så kallade sexkiosken, en kiosk dit festivalbesökare i alla åldrar var välkomna att diskutera allt som har med sex att göra. Där träffade hon bland annat ungdomar som försiktigt pillade på ett kondompaket för första gången. Osäkerheten ledde ofta till att de här personerna inte var villiga att diskutera sin oerfarenhet.

– En kommentar som vi ofta hörde, särskilt av pojkar, var att ‘jag inte behöver någon kondom eftersom det är omöjligt att få när man ser ut så här’. Det kändes rätt ledsamt.

Och det här gäller inte bara ungdomar.

– Jag känner äldre personer som aldrig haft sex och har sagt att de snabbt måste hitta någon för att fixa undan det hela, berättar Sandström.

Under sin tid vid sexkiosken noterade Sandström och de andra volontärerna att många festivalbesökare hade bristfälliga kunskaper om preventivmedel och könssjukdomar, men tack vare kioskens avslappnade atmosfär vågade de komma och diskutera. En öppen dialog och självsäkerheten som växer när man är välinformerad är enligt Sandström det som behövs för att vi bättre ska kunna bemöta till exempel personer som aldrig haft sex.

– När vi var öppna, vågade också ungdomarna tala ut. Det verkar som om människor automatiskt inte får den information om könslivet som de önskar och behöver. Och utan information är det svårt att ha en avslappnad och öppen attityd till de här sakerna.

 

SOM UTOMSTÅENDE är det förstås lätt att uppmuntra ungdomar att ta det lugnt och inte stressa över sin oerfarenhet. Men för den som känner att den blivit ensam och utan är problemet verkligt och akut.

Trots att de samhälleliga attityderna jämt luckras upp och vår uppfattning om den traditionella familjen kompletteras med sätt att leva, är ensamhet fortfarande tabu. Det är få som vill ställa upp och tala ut om ämnet med eget namn i rädslan att bli stämplade. Ändå talar internetforumen sitt tydliga språk om att oerfarenhet oroar många.

 

Det känns som om jag är den enda i min bekantskapskrets som är tjugo år och oskuld.

Skönt att höra att jag inte är ensam om det här och att ni inte tycker att jag är konstig.

Jag har börjat fundera om jag är onormal eftersom jag aldrig har kysst någon?

 

Enligt Halonen på Väestöliitto är konceptet för ett “normalt liv” och tanken att en människa borde uppnå vissa saker vid en bestämd ålder egentligen rätt korkad.

– I stället borde vi medvetet poängtera att var och en bygger sitt liv i egen takt. Det finns ingen modell för hur man borde prestera i livet.

Enligt Halonen är det viktigt för den oerfarna unga att komma ihåg att vara nådig gentemot sig själv. Det är också bra att vara medveten om att man inte är ensam: många finländare befinner sig i samma situation med liknande önskemål om att hitta en partner.

I stället för att pressa sig själv lönar det sig enligt henne att fokusera på att hitta de goda sidorna med sig själv och sitt liv. Ifall tankarna kring den egna oerfarenheten blir en ständig plåga och dominerar det vardagliga livet, kan det vara bra att reda upp sina tankar med hjälp av en utomstående.

– Om man har ett stort behov av att hitta en partner, men känner att man saknar verktyg, kan det vara bra att ta ett snack med ett proffs. Då kan man få hjälp med att kartlägga den egna situationen: varför har jag svårt att närma mig andra människor och hur kunde jag hitta det mod som saknas, säger Halonen.

Också omvärlden kan hjälpa de oerfarna att känna sig bekvämare med sig själva. Här har också medierna orsak att se sig i spegeln.

– Man kan fråga sig, kunde vi se mer av de olika sätten att leva i offentligheten och kunde vi diskutera sexets betydelse ur flera synvinklar? En annan viktig faktor är att motarbeta ensamhet. Vi måste fråga oss hur vi effektivare kan lindra ensamhet och hjälpa de ensamma att hitta varandra, säger Halonen.

 

Oroad över att vara ensam eller oerfaren? På Väestöliittos chat  kan du diskutera anonymt med en sakkunnig på finska. Om du är intresserad av att stöda andra ungdomar i frågor kring sexualitet kan du bekanta dig med Röda Korsets upplysningsarbete  bland annat på festivaler.

Text: Mikaela Remes

25 Aug

Avslappnat kulturutbyte – gymnasisterna ordnar hobbyverksamhet för asylsökande

Vera, 18, som studerar på Järvenpään lukio, säger att hobbyverksamheten visat att jämnåriga ungdomar är rätt lika, trots att de kommer från olika håll i världen.

Massor av skratt, en handfull olika språk och spännande aktiviteter – allt det här sker varje vecka när finländska gymnasie-elever umgås med unga asylsökande. Finlands Gymnasistförbund SLL och Finlands Röda Kors samarbetsprojekt är verksamhet från ungdomar till ungdomar som skapar jämbördiga möten mellan olika kulturer.

En sommarkväll i augusti står ett tjugotal unga med picknickfiltar och matkassar vid plattformen till Sveaborgsfärjan i Helsingfors och väntar på att få stiga ombord. Luften fylls av ivrigt pratsorl på olika språk, bland annat finska, engelska, arabiska och dari. Åskådaren kunde tro att det här är en samling mångkulturella skolkamrater, men faktum är att det här är inte vilket kompisgäng som helst: drygt hälften av personerna är nämligen asylsökande.

Picknicken är en del av gemensam hobbyverksamhet för asylsökande och finländska gymnasie-elever som ordnas av Finlands Gymnasistförbund SLL och Finlands Röda Kors. Studerandena får själva planera verksamhet cirka en gång i veckan med stöd av organisationerna och personalen på flyktingförläggningarna. I programmet ingår allt från längre utfärder till informellt häng: tidigare har gruppen besökt Högholmen och Borgbacken, vandrat i Noux naturpark och träffat asylsökanden på andra orter.

Frivilliga Vera, 18, som studerar på Järvenpään lukio, kom med på våren när hon såg reklam för verksamheten på SLL:s Facebook-sida och blev nyfiken över att träffa unga flyktingar.

– När man följer med flyktingfrågan i medierna kan asylsökandena verka som ansiktslös statistik. Men den här verksamheten har visat att vi är väldigt likadana, var vi än kommer ifrån, säger hon.

Anna, 16, från Helsingin medialukio lockades med på ett möte av sina vänner ett par månader tillbaka och vill nu erbjuda boendena sysselsättning i vardagen.

– Det känns bra att göra gott och lära känna nya kulturer på köpet, säger Anna.

Finländska kontakter viktiga

De asylsökandena bor på flyktingförläggningen i Brunakärr. Deltagarna kommer från två olika enheter: den för familjer och ensamkommande samt den för vuxna asylsökande. I dag är exceptionellt många, 15 av 20 deltagare, minderåriga. De minderåriga har alltid sällskap av handledare från flyktingförläggningen.

Iranfödda Baran Alizadeh, som jobbat som handledare vid flyktingförläggningen i Brunakärr nu i en månad, berättar att hon själv njuter av annorlunda arbetsdagar då man kommer ut i solskenet. Visst sker en hel del aktiviteter också vid förläggningen, så som promenader, språkkurser och simutflykter, men hon ser ändå möjligheten att träffa finländska ungdomar vara en unik chans, som också de asylsökandena uppskattar.

– Invånarna ser väldigt mycket fram emot utfärderna. De vill upptäcka nya platser och träffa nya människor, inte bara sitta på förläggningen. Utfärderna ger dem en möjlighet att lär sig nya saker och bekanta sig med språket och kulturen. Det är väldigt viktigt med tanke på deras framtid, säger hon.

När dörrarna till färjan slår upp kliver ungdomarna på högsta däck och beundrar det glittrande havet. Väl framme söker gänget upp en solig gräsplätt och dukar fram bland annat chips, nachos, dipp, läsk och croissanter. En del av de äldre deltagarna vill gå på promenad runt ön, medan de yngre vägrar att tänka något annat innan de fått leka kurragömma med gymnasie-eleverna.

En av de äldre medföljande asylsökandena är Mustafa, 21, från Iran. Mustafa har varit i Finland nu i sju månader och ser utflykterna som trevlig omväxling till vardagen på flyktingförläggningen, där han mest studerar, sover och äter. Han har inga stora önskemål för verksamheten, utan föredrar mest trevlig samvaro.

– Jag gillar vardagliga saker: gå på promenad tillsammans, besöka museer och helt enkelt umgås.

Gymnasie-eleverna kan axla ansvaret

Högskolestuderande Elena Murto, 25, är Röda Korsets frivilliga handledare med uppgiften att koordinera verksamheten och se till att varje utflykt har tillräckligt med frivilliga.

– Gymnasie-eleverna har varit väldigt bra på att planera och axla ansvaret, så min roll har egentligen varit rätt liten, förklarar hon.

Till vardags jobbar Murto med att lära ut det finska och kultur på flyktingförläggningen i Brunakärr. Hon har insett att hobbyverksamheten är enormt nyttig.

– I volontärarbetet finns ofta en klar fördelning mellan hjälparen och den hjälpta. Men hobbyverksamheten luckrar upp de här traditionella rollerna. Här får ungdomarna umgås med människor i egen ålder på ett naturligt sätt, säger Murto.

Ett meningsfullt jobb

Hobbyverksamheten finansieras av undervisnings- och kulturministeriet, som i fjol utlyste medel för att aktivera unga asylsökande. Konceptet har testats under våren och sommaren i Helsingfors, Tammerfors och Uleåborg med goda resultat.

– Ungdomarna upplever att de gör ett meningsfullt jobb och att verksamheten vidgat deras vyer. De får en chans att bekanta sig med människor som de inte nödvändigtvis annars någonsin skulle komma i kontakt med, berättar projektkoordinator Pirita Ruokonen på Gymnasistförbundet SLL.

Just nu söker de aktiva volontärgrupperna i Tammerfors, Uleåborg och Helsingfors nya medlemmar. Verksamheten kommer också att utvidgas till nya orter.

– Om det finns en flyktingförläggning med ungdomar i 15–20-års åldern på din ort kan du alltid samla ihop studiekompisar och skicka e-mail, så kan vi gå vidare, säger Ruokonen.

HGL_vokpiknik_6_pieniAsylsökande Mustafa, 21, gillar bäst vardagliga saker, som att umgås och gå på promenad. Bredvid honom står frivilliga gymnasisterna Anna och Vera.

Blev du intresserad?

Du kan antingen gå med i en existerande grupp eller samla ihop dina kompisar för att starta en ny grupp på din ort. Läs mer och intresse på adressen bit.ly/tphn2016. Ytterligare information ges av Pirita Ruokonen på Finlands Gymnasistförbund, pirita.ruokonen@lukio.fi.

Röda Korset söker myndiga frivilliga handledare för att stöda gymnasisternas hobbyverksamhet med de asylsökande åtminstone på följande orter: Åbo, Valkeakoski och Esbo. Därtill kan nya grupper grundas på andra orter enligt intresse. I uppgifterna ingår att se till att det finns tillräckligt med frivilliga vid varje möte samt att agera kontaktperson mellan frivilliga, projektkoordinatorn och flyktingförläggningen vid behov. Ta kontakt med projektkoordinator Pirita Ruokonen (pirita.ruokonen@lukio.fi) eller planerare för Röda Korsets mottagningsverksamhet Kaisa Kannuksela (kaisa.kannuksela@punainenristi.fi).

Text och bilder: Mikaela Remes

26 May

Du behöver inte vara superhjälte för att ingripa mot diskriminering

Borde jag öppna munnen eller fortsätta stirra ner på skorna? Det är ett val som många av oss är tvungna att göra när vi bevittnar diskriminering på offentliga platser. Enligt Janette Grönfors på projektet Mot rasism! finns inga standardsvar på hur man bör reagera, men att vara sig själv och inte spela modigare än man är brukar hjälpa på traven. Det viktigaste är att inte blir förbli en åskådare.

Att konfrontera en främmande människa för dåligt beteende ligger kanske inte finländarna i blodet, men högskolestuderandena Helena, 30, och Anna, 27, har båda känt sig tvungna att ingripa när de stött på dåligt beteende.

– För några år sedan satt jag på en buss där en kvinna kom in och började högljutt kritisera yrkeskompetensen hos busskusken med invandrarbakgrund. När en medpassagerare ville sätta sig bredvid kommenterade hon elakt personens vikt. Det var knäpptyst i bussen och man kunde se att alla passagerare kände sig obekväma, men ingen ingrep, berättar Helena.

När Helena märkte att kvinnan steg av på samma hållplats gick hon fram till kvinnan och frågade om denne insåg hur förolämpande hon betett sig mot de andra människorna.

– Kvinnan verkade förbluffad och rullade med ögonen. Hon undrade vem som uppfostrat mig. Jag svarade att mina föräldrar lärt mig att vara hygglig mot andra människor. Det kändes bra att påtala henne och det bästa var att bussen stannat bredvid i röda ljusen och alla tittade på oss.

Annas erfarenhet kommer också från kollektivtrafiken.

– När jag satt i metron hörde jag en kvinna i medelåldern säga till en tonårsflicka att hon borde bege sig tillbaka dit hon kommit från och att det finns ingenting för henne här i Finland. Jag blev rasande och frågade kvinnan hur hon täcktes säga så.

Kvinnan ansåg att Anna inte borde lägga sig i, men verkade lite skamsen. Resten av resan satt Anna och talade med offret.

– Flickan berättade att hon får höra dylika kommentarer nästan dagligen. Jag blir alltid arg när jag ser rasism, men att en vuxen säger så till ett barn, det är alldeles oförståeligt.

Ingrip för att påverka samhällsklimatet

Påtala förövaren och kolla att allt är okej med offret – att reagera mot diskriminering behöver inte vara mer komplicerat en så. Ändå väljer många att titta bort. Mot rasism!-projektets koordinator Janette Grönfors kritiserar det rådande tänkesättet att varje människa borde ta hand om sina egna angelägenheter.

– I Finland saknar vi traditionen att ingripa. En del tänker att det här inte angår mig, andra vill inte bli inblandade i bråk och en del är helt enkelt likgiltiga. Jag vet inte varför det blivit så, ingen uppfostras ju till att vara likgiltig. Barn vet genast om någon blir dåligt behandlad, även om de inte kan sätta ord på fenomen som rasism, säger hon.

Enligt Grönfors kan en del av den samhälleliga paralysen bero på att många känner osäkerhet inför hur de borde reagera. För att hjälpa människor stå upp mot diskriminering i vardagen har Röda Korsets Mot rasism!-projekt lanserat den så kallade träningscirkeln mot rasism.

Träningscirkeln bygger på att deltagarna berättar om sina erfarenheter kring diskriminering och gör dem till skådespel för att kunna hitta reaktioner och överföra dem till det verkliga livet. Metoden hjälper människor att relatera till offrets känslor och inse att också åskådaren har en roll.

“Det värsta är om ingen gör någonting och offret lämnas ensam.”

– Ofta förstår deltagarna att de själva har möjlighet att påverka situationen, även som åskådare. Det värsta är om ingen gör någonting och offret lämnas ensam, i vetskap om att hen kanske inte kan ta sig ur situationen om denne befinner sig till exempel i ett färdmedel.

Om du inte finner andra orsaker att ingripa, gör det för samhällsklimatet, säger Grönfors. Att människor visar att de står upp för varandra och vägrar acceptera ojämlik behandling på grund av till exempel härkomst, funktionsförmåga eller utseende stöder offret och fördömer förövarens beteende, men påverkar också dem som tittar på. Nästa gång kan det vara den åskådaren som bryter tystnaden och hjälper sin medmänniska.

Tre tips för mer vardagskurage:

1. Ta det första steget

När du ser diskriminering på en offentlig plats är du antagligen inte den enda som överväger eller åtminstone känner sig skyldig att ingripa. Att så många väljer att bara se på är något som smittar av sig, men likväl kan den som står upp för en annan få stöd från omgivningen. Det kräver dock alltid att någon tar initiativet.

2. Sök hjälp

När en konflikt eskalerar till våld hjälper det inte alltid att förhandla. I värsta fall blir man själv påflugen. Att personligen gå emellan är inte den ända lösningen: på offentliga platser kan du titta dig omkring och be andra till ditt stöd, kalla på väktare eller ringa polisen.

3. Var dig själv

Det finns inget rätt eller fel sätt att reagera på diskriminering. När en överraskande situation inträffar lönar det sig att lita på sin instinkt istället för att fokusera på om man gör bort sig. Du behöver inte ta på dig superhjältens mantel, det räcker med att vara sig själv. Låt din personlighet avgöra din reaktion: en självsäker människa kanske höjer på rösten medan en mer försiktig kan känna sig tryggare med att be hjälp från omgivningen.

Text: Mikaela Remes

Röda Korsets träningscirkel mot rasism är avgiftsfri för skolor och samfund. Kontakta projektet Mot rasism! eller ditt närmaste distrikt för information. Läs mer om Röda Korsets arbete mot rasism på motrasism.fi.