26 May

Du behöver inte vara superhjälte för att ingripa mot diskriminering

Borde jag öppna munnen eller fortsätta stirra ner på skorna? Det är ett val som många av oss är tvungna att göra när vi bevittnar diskriminering på offentliga platser. Enligt Janette Grönfors på projektet Mot rasism! finns inga standardsvar på hur man bör reagera, men att vara sig själv och inte spela modigare än man är brukar hjälpa på traven. Det viktigaste är att inte blir förbli en åskådare.

Att konfrontera en främmande människa för dåligt beteende ligger kanske inte finländarna i blodet, men högskolestuderandena Helena, 30, och Anna, 27, har båda känt sig tvungna att ingripa när de stött på dåligt beteende.

– För några år sedan satt jag på en buss där en kvinna kom in och började högljutt kritisera yrkeskompetensen hos busskusken med invandrarbakgrund. När en medpassagerare ville sätta sig bredvid kommenterade hon elakt personens vikt. Det var knäpptyst i bussen och man kunde se att alla passagerare kände sig obekväma, men ingen ingrep, berättar Helena.

När Helena märkte att kvinnan steg av på samma hållplats gick hon fram till kvinnan och frågade om denne insåg hur förolämpande hon betett sig mot de andra människorna.

– Kvinnan verkade förbluffad och rullade med ögonen. Hon undrade vem som uppfostrat mig. Jag svarade att mina föräldrar lärt mig att vara hygglig mot andra människor. Det kändes bra att påtala henne och det bästa var att bussen stannat bredvid i röda ljusen och alla tittade på oss.

Annas erfarenhet kommer också från kollektivtrafiken.

– När jag satt i metron hörde jag en kvinna i medelåldern säga till en tonårsflicka att hon borde bege sig tillbaka dit hon kommit från och att det finns ingenting för henne här i Finland. Jag blev rasande och frågade kvinnan hur hon täcktes säga så.

Kvinnan ansåg att Anna inte borde lägga sig i, men verkade lite skamsen. Resten av resan satt Anna och talade med offret.

– Flickan berättade att hon får höra dylika kommentarer nästan dagligen. Jag blir alltid arg när jag ser rasism, men att en vuxen säger så till ett barn, det är alldeles oförståeligt.

Ingrip för att påverka samhällsklimatet

Påtala förövaren och kolla att allt är okej med offret – att reagera mot diskriminering behöver inte vara mer komplicerat en så. Ändå väljer många att titta bort. Mot rasism!-projektets koordinator Janette Grönfors kritiserar det rådande tänkesättet att varje människa borde ta hand om sina egna angelägenheter.

– I Finland saknar vi traditionen att ingripa. En del tänker att det här inte angår mig, andra vill inte bli inblandade i bråk och en del är helt enkelt likgiltiga. Jag vet inte varför det blivit så, ingen uppfostras ju till att vara likgiltig. Barn vet genast om någon blir dåligt behandlad, även om de inte kan sätta ord på fenomen som rasism, säger hon.

Enligt Grönfors kan en del av den samhälleliga paralysen bero på att många känner osäkerhet inför hur de borde reagera. För att hjälpa människor stå upp mot diskriminering i vardagen har Röda Korsets Mot rasism!-projekt lanserat den så kallade träningscirkeln mot rasism.

Träningscirkeln bygger på att deltagarna berättar om sina erfarenheter kring diskriminering och gör dem till skådespel för att kunna hitta reaktioner och överföra dem till det verkliga livet. Metoden hjälper människor att relatera till offrets känslor och inse att också åskådaren har en roll.

“Det värsta är om ingen gör någonting och offret lämnas ensam.”

– Ofta förstår deltagarna att de själva har möjlighet att påverka situationen, även som åskådare. Det värsta är om ingen gör någonting och offret lämnas ensam, i vetskap om att hen kanske inte kan ta sig ur situationen om denne befinner sig till exempel i ett färdmedel.

Om du inte finner andra orsaker att ingripa, gör det för samhällsklimatet, säger Grönfors. Att människor visar att de står upp för varandra och vägrar acceptera ojämlik behandling på grund av till exempel härkomst, funktionsförmåga eller utseende stöder offret och fördömer förövarens beteende, men påverkar också dem som tittar på. Nästa gång kan det vara den åskådaren som bryter tystnaden och hjälper sin medmänniska.

Tre tips för mer vardagskurage:

1. Ta det första steget

När du ser diskriminering på en offentlig plats är du antagligen inte den enda som överväger eller åtminstone känner sig skyldig att ingripa. Att så många väljer att bara se på är något som smittar av sig, men likväl kan den som står upp för en annan få stöd från omgivningen. Det kräver dock alltid att någon tar initiativet.

2. Sök hjälp

När en konflikt eskalerar till våld hjälper det inte alltid att förhandla. I värsta fall blir man själv påflugen. Att personligen gå emellan är inte den ända lösningen: på offentliga platser kan du titta dig omkring och be andra till ditt stöd, kalla på väktare eller ringa polisen.

3. Var dig själv

Det finns inget rätt eller fel sätt att reagera på diskriminering. När en överraskande situation inträffar lönar det sig att lita på sin instinkt istället för att fokusera på om man gör bort sig. Du behöver inte ta på dig superhjältens mantel, det räcker med att vara sig själv. Låt din personlighet avgöra din reaktion: en självsäker människa kanske höjer på rösten medan en mer försiktig kan känna sig tryggare med att be hjälp från omgivningen.

Text: Mikaela Remes

Röda Korsets träningscirkel mot rasism är avgiftsfri för skolor och samfund. Kontakta projektet Mot rasism! eller ditt närmaste distrikt för information. Läs mer om Röda Korsets arbete mot rasism på motrasism.fi.

Leave a Reply, but while doing so Please respect the seven fundamental principles of the Red Cross and Red Crescent Movement (humanity, neutrality, impartiality, independence, voluntary service, unity, universality). Thank you!