22 Mar

Idrottsföreningen som vägrade vika sig för hatet

Irakiska Mohammed och afghanska Sunnah och Aziz tränar karate en gång i veckan under ledning av Maija Laaksonen på Tapanilan Erä. De saknar ett gemensamt språk, men klarar sig med finska ord och handgester. Bild: Mikaela Remes

 

Sju demonstrationer, våldshot och falska rykten på internet. Det som började som en trevlig idé för att hjälpa flyktingar tvingade idrottsföreningen Tapanilan Erä att reflektera över hur långt man vågar gå för att stå upp för sina värderingar. Ihärdighet och samhällets stöd fick slutligen kärleken till medmänniskan att segra.

 

ISANDE REGN droppar ner från en grå himmel, men på tatamimattan i Månsas idrottshall är det svettigt värre. Tre unga män stirrar koncentrerat framför sig medan de balanserar på en fot i något som känns som en evighet. Sedan ger Maija Laaksonen, ledare för karateavdelningen vid Tapanilan Erä, order om att byta ställning.

– Bergsklättraren, trettio reps, gå!

Irakiska Mohammed, 22, och afghanska Sunnah, 24, och Aziz, 24, dyker ner på alla fyra och börjar hoppa från en fot till en annan. Plötslig slutar Sunnah och ser häpet på sina kompisar.

– Aha, TRETTIO, skrattar han när han inser att han blandat ihop räkneorden.

Karateträningarna för asylsökande går bara på finska, med avsikten att fungera som ett språkbad. Trots att deltagarna inte förstår allt, är det alltid någon av dem som känner igen ett ord här eller där och rörelserna introduceras genom Maija Laaksonens exempel.

Efter en tuff uppvärmning är det äntligen dags för dagens höjdpunkt: närkontakt. Efter träningarna ser deltagarna trötta men nöjda ut. Mohammed, Sunnah och Aziz beklagar sig över att det är svårt att föra diskussion med dem, då inte heller engelska riktigt fungerar, men genom en salig blandning av olika språk blir det klart att de varit engagerade i karateverksamheten nästan i ett halvår, att de gillar de olika rörelsemönstren, kata, och att varje lektion breddar på ordförrådet.

Maija Laaksonen berättar att hon handleder träningsgruppen för manliga asylsökande en gång i veckan och beklagar sig över att karate inte blivit en grej bland kvinnliga flyktingar, eftersom idrottsföreningen vore beredd att erbjuda dem en egen träningsgrupp men har än så länge inte lockats få med några deltagare.

Den som följt med nyheterna kan tycka att namnet Tapanilan Erä klingar bekant också från andra än idrottssammanhang. För att påminna oss varför, måste vi ta ett litet hopp tillbaka i tiden.  

 

ALLT BÖRJADE i slutet av år 2015 då också Finland började känna av den globala flyktingkrisen och tog emot fler asylsökande än tidigare. Under det året kontaktades Tapanilan Erä av ett företag som drev flyktingförläggningar och tillfrågades om föreningen var intresserad av att samarbeta. Företaget hade gjort en förfrågning bland asylsökarna om deras tidigare hobbyn och det visade sig att kampsporter var de mest populära direkt efter fotboll. Varför inte då erbjuda boende möjligheten att fortsätta med en bekant gren? Idrottsföreningen tyckte att det lät som en bra idé.

– Eftersom flyktingarna sitter dygnet runt på asylförläggningarna, tänkte vi att det skulle vara en bra grej för dem att röra på sig och samtidigt bekanta sig med staden. Dessutom skulle de få en möjlighet att tänka på något annat än sin asylprocess, än om bara för några timmar, säger Laaksonen.

Projektet fick finansiering av kulturministeriet och spelbolaget Veikkaus och inleddes i början av år 2016. Idrottsföreningen var stolt över möjligheten att kunna göra något gott och bjöd in medier till träningarna för att ge projektet publicitet.

 

OCH VISST FICK de publicitet, men kanske inte på samma sätt som föreningen hade tänkt sig. Nyheten om karateverksamheten för asylsökande hade också nått ut till dem som ihärdigt motsätter sig mottagandet av asylsökande och det här gav upphov till våldsamma hatiska reaktioner på sociala medier.

– Visst hade vi ju en ganska naiv inställning till det hela, men såhär i efterhand tänker jag att det kanske ändå var bäst så. Annars hade vi inte vågat vara lika öppna om vad vi sysslade med, säger Laaksonen.

Debatten gick het och plötsligt kände många människor till föreningen Tapanilan Erä. Däribland också den invandrarfientliga rörelsen Rajat Kiinni! (Stäng gränserna!) som startade en hatkampanj mot idrottsföreningen. Under våren ordnade rörelsen sju demonstrationer mot asylsökande vid Mosabacka idrottshall. Oftast var demonstranterna ett tiotal, men då gänget fick sällskap av den likasinnade gatupatrullen Soldiers of Odin, uppskattar Maija Laaksonen att det som bäst samlades upp till 70 människor vid idrottshallen.

Men till varje kraft finns alltid en motkraft. Under alla hjärtans dag 2016 samlades invånarna i Mosabacka till en antirasistisk motdemonstration, där över 300 människor visade sitt stöd till sin lokala idrottsförening.

– Det var en solidarisk gest och övertygade oss om att vi sysslar med rätt saker, säger Laaksonen tacksamt.

 

NÄR DEMONSTRATIONERNA inleddes var den första reaktionen hos de aktiva vid Tapanilan Erä en blandning mellan förvirring och underhållning. De hade svårt att förstå hur karate, en kampsport som används för självförsvar och betonar ömsesidig respekt, kunde väcka så starka negativa känslor. Demonstranternas beskyllningar om att föreningen lär de asylsökande att slåss på gatan kändes absurda för människorna som sysslat med kampsport hela sitt liv.

De föreningsaktiva försökte nå ut till demonstranterna och gick med på att träffa dem. Sedan fick Maija Laaksonen veta, att förutom att hon blev svartmålad på webben, nämndes hon ofta i samband med demonstrationsledarens slagord på gården.

– Jag kom fram till att debatten är på en sådan nivå att en träff inte gynnar någon. Vi kommer ändå inte att mötas halvvägs. Visst kan du vara av en annan åsikt, men att angripa en person är något helt annat än saklig kritik.  

 

DÅ SMUTSKASTNINGEN på nätet och demonstrationerna inte gav önskat resultat, började de föreningsaktiva få personliga hot. Då övergick reaktionerna från förbluffelse till fruktan.

– En del aktiva blev osäkra på om de vågade fortsätta. Att bli föremål för trakasserande samtal och se hur internettrollen började blanda in utomstående väckte frågan om det längre lönade sig att fortsätta. Men till slut kom vi ändå fram till att om vi lägger ner verksamheten på grund av det här, låter vi hatet vinna.

Maija Laaksonens egen lösning var att låta bli att kommentera händelserna och ta pauser från sociala medier.

– När man utsätts för hat är det svårt att inte ta det personligt. Men jag visste att min närvaro i debatten kommer bara att göda hatpratet.

I dylika situationer hoppas hon att utomstående och särskilt människor med inflytande skulle våga sätta ner foten och ställa sig på den mobbades sida.

– Överlag vore det bra om de som hittills hållit sig tysta skulle komma ut med sin åsikt. Är det okej med hatprat eller inte?

 

MITT I HÄRVAN gick de asylsökande som vanligt på sina karateträningar och hade ingen aning om den hatkampanj drevs mot dem.

– Vi ville skydda asylsökarna så bra som möjligt. De dagar som vi visste att demonstranterna skulle stå på gården ordnade vi inga träningar. De här människorna verkar ha tillräckligt med saker att oroa sig för utan att vi ska behöva förknippa karatetimmen med en sådan här negativ grej.

Intensivt hat är kräver energi och inte ens de ivrigaste flyktingmotståndarna orkade hålla på i all evighet. I slutet av våren hade idrottshallens gård tömts på demonstranter och smutskastningen på sociala medier lugnade ner sig.  

 

SIST OCH SLUTLIGEN gynnades Tapanilan Erä av alla rubriker. Föreningens rykte genererade beröm och nya samarbetspartners. I fjol belönades karateavdelningen med Global Families-priset för sitt integrationsfrämjande arbete och Maija Laaksonen kandiderade till utnämningen som Årets föreningsaktiva påverkare.

Verksamheten vid Tapanilan Erä utökas jämt: föreningen har nyss startat en motionsgrupp för barn med specialbehov och Laaksonen håller karateträningar för arbetslösa unga och vuxna som hotas av marginalisering. Tapanilan Erä deltar också i Finlands Röda Kors kampanj Mot rasism!. Avsikten är att i framtiden också lära ut parakarate och därmed bredda utbudet till handikappidrott.  

Asylsökarnas karateträningar ordnas nuförtiden i samarbete med Helsingfors stad och är öppna också för andra invandrare. Karatehandledaren gläds av beskedet från flyktingförläggningarna: de förläggningar där boendena tränar kampsporter rapporteras vara lugnare än andra.

– Visst förstår man det. Du kommer bort från att sitta fast inom fyra väggar och får några timmar att fullständigt fokusera på din egen kropp, säger Laaksonen.

Trots att det varit extremt påfrestande att bli utsatt för en hatkampanj, är Maija Laaksonen nöjd med att föreningen inte gav upp.

– Kalabaliken gav upphov till så mycket gott och vi lyckades vända det negativa till vår fördel. Som tur valde vi att kämpa.   

Text: Mikaela Remes

Leave a Reply, but while doing so Please respect the seven fundamental principles of the Red Cross and Red Crescent Movement (humanity, neutrality, impartiality, independence, voluntary service, unity, universality). Thank you!