22 Mar

Idrottsföreningen som vägrade vika sig för hatet

Irakiska Mohammed och afghanska Sunnah och Aziz tränar karate en gång i veckan under ledning av Maija Laaksonen på Tapanilan Erä. De saknar ett gemensamt språk, men klarar sig med finska ord och handgester. Bild: Mikaela Remes

 

Sju demonstrationer, våldshot och falska rykten på internet. Det som började som en trevlig idé för att hjälpa flyktingar tvingade idrottsföreningen Tapanilan Erä att reflektera över hur långt man vågar gå för att stå upp för sina värderingar. Ihärdighet och samhällets stöd fick slutligen kärleken till medmänniskan att segra.

 

ISANDE REGN droppar ner från en grå himmel, men på tatamimattan i Månsas idrottshall är det svettigt värre. Tre unga män stirrar koncentrerat framför sig medan de balanserar på en fot i något som känns som en evighet. Sedan ger Maija Laaksonen, ledare för karateavdelningen vid Tapanilan Erä, order om att byta ställning.

– Bergsklättraren, trettio reps, gå!

Irakiska Mohammed, 22, och afghanska Sunnah, 24, och Aziz, 24, dyker ner på alla fyra och börjar hoppa från en fot till en annan. Plötslig slutar Sunnah och ser häpet på sina kompisar.

– Aha, TRETTIO, skrattar han när han inser att han blandat ihop räkneorden.

Karateträningarna för asylsökande går bara på finska, med avsikten att fungera som ett språkbad. Trots att deltagarna inte förstår allt, är det alltid någon av dem som känner igen ett ord här eller där och rörelserna introduceras genom Maija Laaksonens exempel.

Efter en tuff uppvärmning är det äntligen dags för dagens höjdpunkt: närkontakt. Efter träningarna ser deltagarna trötta men nöjda ut. Mohammed, Sunnah och Aziz beklagar sig över att det är svårt att föra diskussion med dem, då inte heller engelska riktigt fungerar, men genom en salig blandning av olika språk blir det klart att de varit engagerade i karateverksamheten nästan i ett halvår, att de gillar de olika rörelsemönstren, kata, och att varje lektion breddar på ordförrådet.

Maija Laaksonen berättar att hon handleder träningsgruppen för manliga asylsökande en gång i veckan och beklagar sig över att karate inte blivit en grej bland kvinnliga flyktingar, eftersom idrottsföreningen vore beredd att erbjuda dem en egen träningsgrupp men har än så länge inte lockats få med några deltagare.

Den som följt med nyheterna kan tycka att namnet Tapanilan Erä klingar bekant också från andra än idrottssammanhang. För att påminna oss varför, måste vi ta ett litet hopp tillbaka i tiden.  

 

ALLT BÖRJADE i slutet av år 2015 då också Finland började känna av den globala flyktingkrisen och tog emot fler asylsökande än tidigare. Under det året kontaktades Tapanilan Erä av ett företag som drev flyktingförläggningar och tillfrågades om föreningen var intresserad av att samarbeta. Företaget hade gjort en förfrågning bland asylsökarna om deras tidigare hobbyn och det visade sig att kampsporter var de mest populära direkt efter fotboll. Varför inte då erbjuda boende möjligheten att fortsätta med en bekant gren? Idrottsföreningen tyckte att det lät som en bra idé.

– Eftersom flyktingarna sitter dygnet runt på asylförläggningarna, tänkte vi att det skulle vara en bra grej för dem att röra på sig och samtidigt bekanta sig med staden. Dessutom skulle de få en möjlighet att tänka på något annat än sin asylprocess, än om bara för några timmar, säger Laaksonen.

Projektet fick finansiering av kulturministeriet och spelbolaget Veikkaus och inleddes i början av år 2016. Idrottsföreningen var stolt över möjligheten att kunna göra något gott och bjöd in medier till träningarna för att ge projektet publicitet.

 

OCH VISST FICK de publicitet, men kanske inte på samma sätt som föreningen hade tänkt sig. Nyheten om karateverksamheten för asylsökande hade också nått ut till dem som ihärdigt motsätter sig mottagandet av asylsökande och det här gav upphov till våldsamma hatiska reaktioner på sociala medier.

– Visst hade vi ju en ganska naiv inställning till det hela, men såhär i efterhand tänker jag att det kanske ändå var bäst så. Annars hade vi inte vågat vara lika öppna om vad vi sysslade med, säger Laaksonen.

Debatten gick het och plötsligt kände många människor till föreningen Tapanilan Erä. Däribland också den invandrarfientliga rörelsen Rajat Kiinni! (Stäng gränserna!) som startade en hatkampanj mot idrottsföreningen. Under våren ordnade rörelsen sju demonstrationer mot asylsökande vid Mosabacka idrottshall. Oftast var demonstranterna ett tiotal, men då gänget fick sällskap av den likasinnade gatupatrullen Soldiers of Odin, uppskattar Maija Laaksonen att det som bäst samlades upp till 70 människor vid idrottshallen.

Men till varje kraft finns alltid en motkraft. Under alla hjärtans dag 2016 samlades invånarna i Mosabacka till en antirasistisk motdemonstration, där över 300 människor visade sitt stöd till sin lokala idrottsförening.

– Det var en solidarisk gest och övertygade oss om att vi sysslar med rätt saker, säger Laaksonen tacksamt.

 

NÄR DEMONSTRATIONERNA inleddes var den första reaktionen hos de aktiva vid Tapanilan Erä en blandning mellan förvirring och underhållning. De hade svårt att förstå hur karate, en kampsport som används för självförsvar och betonar ömsesidig respekt, kunde väcka så starka negativa känslor. Demonstranternas beskyllningar om att föreningen lär de asylsökande att slåss på gatan kändes absurda för människorna som sysslat med kampsport hela sitt liv.

De föreningsaktiva försökte nå ut till demonstranterna och gick med på att träffa dem. Sedan fick Maija Laaksonen veta, att förutom att hon blev svartmålad på webben, nämndes hon ofta i samband med demonstrationsledarens slagord på gården.

– Jag kom fram till att debatten är på en sådan nivå att en träff inte gynnar någon. Vi kommer ändå inte att mötas halvvägs. Visst kan du vara av en annan åsikt, men att angripa en person är något helt annat än saklig kritik.  

 

DÅ SMUTSKASTNINGEN på nätet och demonstrationerna inte gav önskat resultat, började de föreningsaktiva få personliga hot. Då övergick reaktionerna från förbluffelse till fruktan.

– En del aktiva blev osäkra på om de vågade fortsätta. Att bli föremål för trakasserande samtal och se hur internettrollen började blanda in utomstående väckte frågan om det längre lönade sig att fortsätta. Men till slut kom vi ändå fram till att om vi lägger ner verksamheten på grund av det här, låter vi hatet vinna.

Maija Laaksonens egen lösning var att låta bli att kommentera händelserna och ta pauser från sociala medier.

– När man utsätts för hat är det svårt att inte ta det personligt. Men jag visste att min närvaro i debatten kommer bara att göda hatpratet.

I dylika situationer hoppas hon att utomstående och särskilt människor med inflytande skulle våga sätta ner foten och ställa sig på den mobbades sida.

– Överlag vore det bra om de som hittills hållit sig tysta skulle komma ut med sin åsikt. Är det okej med hatprat eller inte?

 

MITT I HÄRVAN gick de asylsökande som vanligt på sina karateträningar och hade ingen aning om den hatkampanj drevs mot dem.

– Vi ville skydda asylsökarna så bra som möjligt. De dagar som vi visste att demonstranterna skulle stå på gården ordnade vi inga träningar. De här människorna verkar ha tillräckligt med saker att oroa sig för utan att vi ska behöva förknippa karatetimmen med en sådan här negativ grej.

Intensivt hat är kräver energi och inte ens de ivrigaste flyktingmotståndarna orkade hålla på i all evighet. I slutet av våren hade idrottshallens gård tömts på demonstranter och smutskastningen på sociala medier lugnade ner sig.  

 

SIST OCH SLUTLIGEN gynnades Tapanilan Erä av alla rubriker. Föreningens rykte genererade beröm och nya samarbetspartners. I fjol belönades karateavdelningen med Global Families-priset för sitt integrationsfrämjande arbete och Maija Laaksonen kandiderade till utnämningen som Årets föreningsaktiva påverkare.

Verksamheten vid Tapanilan Erä utökas jämt: föreningen har nyss startat en motionsgrupp för barn med specialbehov och Laaksonen håller karateträningar för arbetslösa unga och vuxna som hotas av marginalisering. Tapanilan Erä deltar också i Finlands Röda Kors kampanj Mot rasism!. Avsikten är att i framtiden också lära ut parakarate och därmed bredda utbudet till handikappidrott.  

Asylsökarnas karateträningar ordnas nuförtiden i samarbete med Helsingfors stad och är öppna också för andra invandrare. Karatehandledaren gläds av beskedet från flyktingförläggningarna: de förläggningar där boendena tränar kampsporter rapporteras vara lugnare än andra.

– Visst förstår man det. Du kommer bort från att sitta fast inom fyra väggar och får några timmar att fullständigt fokusera på din egen kropp, säger Laaksonen.

Trots att det varit extremt påfrestande att bli utsatt för en hatkampanj, är Maija Laaksonen nöjd med att föreningen inte gav upp.

– Kalabaliken gav upphov till så mycket gott och vi lyckades vända det negativa till vår fördel. Som tur valde vi att kämpa.   

Text: Mikaela Remes

15 Jan

I förvaret finns ingen frihet

Krämertsskogs förvar. Foto: Elin von Wright

Krämertsskogs förvar. Foto: Elin von Wright

This first article discusses the problematics that we face in Finland with our current detention law concerning asylum seekers. The author Elin von Wright met Bashir, who tells his seamy story as an under-aged Somali kept in captivity in Finland.

Bashir förde en fyra år lång kamp emot finska myndigheter. Under de fyra åren lyckades han lära sig finska, få vänner och skapa sig ett nytt liv. Men Bashir fick avslag på sin asylansökan. Samma dag som han skulle göra ett inträdesprov till en gymnasieskola med en engelskspråkig linje, kom polisen och hämtade honom. Han låstes in i Krämertsskogs förvarsenhet i Helsingfors.

Bashir är född i Somalia. Han flydde från sitt hemland för tio år sedan. Då var han bara 16 år gammal. Han lyckades ta sig med livet i behåll i en proppfull båt från Libyen till Malta. Alla ombord i båten klarade sig inte.

Vi var radade på varandra i båten. Vi var tvungna att sitta helt stilla, annars kunde båten kapsejsa. Vi hade ingenting att äta och många var sjuka. På medelhavet fick vi motorstopp och båten drev omkring i flera dygn. Jag reste med två vänner, men de fick aldrig se Europa, säger Bashir.

Bashir var medvetslös när han plockades upp av gränsbevakningen i Malta. Han vaknade upp två dagar senare.

Idag är Bashir 26 år gammal. Han har nu bott och studerat i Finland i tre år. Minnena från den första tiden i Finland är nu vaga. Förvaret vill Bashir helst glömma.

Flyktingar som kommer till Malta 2011. Foto: Reuben Piscopo, Malta Red Cross

Flyktingar som kommer till Malta 2011. Foto: Reuben Piscopo, Malta Red Cross

Ett fängelse

När Bashir togs till Krämertsskogs förvar för drygt fyra år sedan fick han ingen shock. Han hade redan hunnit vara inlåst 9 månader i ett liknande förvar på Malta, det första EU land han kommit till. Där togs hans fingeravtryck. Vilket kom att ha förödande konsekvenser för Bashir några år senare.

Enligt Dublinfördraget ska en flykting söka asyl i det första EU land han eller hon kommer till. För Bashir var det Malta. I Finland några år senare berövades därför hans frihet igen. Han skulle skickas tillbaka till Malta. Men innan resan blev han inlåst på förvaret i Helsingfors.

“Förvaret är som ett fängelse. Byggnaden är omringad av galler. Du får inte gå ut när du vill och de konfiskerar din telefon, åtminstone om du har kamera på telefonen. På förvaret i Helsingfors får man ändå använda telefonen ibland. På Malta kunde de söndra en telefon som hade kamera mitt framför ögonen på ägaren,” säger Bashir.

Flera barn på förvaret i Finland

Bashir minns att det också fanns flera barn bland de som låstes in i förvaret i Finland.

– Män och kvinnor är placerade i separata avdelningar. När jag var inlåst på förvaret fanns där också flera barn och gravida kvinnor.

På förvaret handlar allt om att vänta. De flesta väntar på dagen de ska bli utvisade. Bashir satt inlåst på Krämertsskogs förvar mellan en och två månader.

Jag mådde inte bra där inne. Jag kunde inte påverka min situation och det gjorde mig frustrerad, säger Bashir.

Fick ett värdigt liv till slut

När Bashir skulle bli utvisad och satt inlåst i Krämertsskogs förvar i Helsingfors hade han tappat hoppet om Europa och Finland. Han sov dåligt och hade traumatiska minnen från resan från Somalia och livet där. Under mer än fem år i Europa hade han ständigt kämpat om att bara få ett drägligt och fritt liv.

“Jag och flera i min situation har fått utstå diskriminering och rasistiska kommentarer av speciellt polisen i Vasa. Jag ville aldrig komma tillbaka till Finland tänkte jag då. Men så tänker jag inte nu längre. Jag trivs bra. Jag har många vänner och har snart en utbildning.”

I sommar utexamineras Bashir som elingenjör.

“Jag hoppas att jag får ett jobb och en lön så att jag kan åka och hälsa på min familj i Somalia. Min syster pratar jag med via facebook och på telefon då och då. Men min mamma har jag inte sett på tio år. Jag saknar henne,” säger Bashir.

Bashir heter någonting annat i verkligheten.

Asylsökande barn i fängelselika förhållanden

Regeringen har godkänt en lag som tillåter att asylsökande minderåriga också i fortsättningen kommer att låsas in i slutna institutioner, så kallade förvarsenheter. Målet var att förbjuda förvar av barn och att göra förhållandena bättre på förvaret. Men lagen leder till ännu mer fängelselika förhållanden för de asylsökande.

När en flykting inte får asyl i Finland, måste han skickas ut ur landet. Resan går för ganska många via en förvarsenhet. Förvarsenheter är låsta byggnader, ofta omringade av taggtråd. Personerna kan röra sig ganska fritt inne i byggnaden men ytterdörrarna är låsta och de får inte gå ut när de vill. I Finland finns två förvarsenheter. En i Kärmertsskog i Helsingfors och en i Joutseno nära Villmanstrand.

Enligt lagförslaget får ensamkomna barn under 15 år inte låsas in mer. Men 16 åringar och uppåt kommer fortfarande att tas i förvar. Hur unga barn som helst som är med sina föräldrar kan också låsas in på en förvarsenhet.

I flera år har lagen beretts och nu behandlas lagförslaget i Riksdagens utskott.

Bashir. Foto: Seppo Kujanpää

Foto: Jarkko Mikkonen, Finnish Red Cross

Elektronisk övervakning

I december 2014 publicerade inrikesministeriet en utredning om alternativ till förvar. Där presenteras bland annat elektronisk övervakning, som t.ex. fotboja, som alternativ till att låsa in ett barn i förvar. Alternativen ska ytterligare utredas.

“Vi har inte kommit längre än så här. Förslaget ska ännu behandlas i förvaltningsutskottet. Jag hoppas att de ska vara klara i slutet av januari eller februari,” säger Harri Sivula, tjänsteman på Inrikesministeriet som lett beredningen av lagen.

Alla experter har redan hörts. När förslaget kommer att skickas till Riksdagen för röstning är ändå oklart.

Jag kan inte förutspå hur det kommer att gå. Men jag hoppas att förslaget går igenom som det ser ut nu, säger Sivula.

 Förvar aldrig i barnets bästa

Flyktinghjälpen är en av dem som har kommit med stark kritik mot förslaget.

“Oberoende var i asylprocessen borde ett barn aldrig låsas in på en förvarsenhet. Förvar är aldrig i enlighet med ett barns bästa,” säger Kaisa Väkiparta, informationschef på Flyktinghjälpen.

Förra året placerades omkring 440 personer i förvaret i Krämertsskog, tio av dem var barn som hade kommit utan sina föräldrar.

“Jag är orolig att det kommer att ta allt för länge innan lagen godkänns. Vi har tid, men vi har inte mycket tid,” säger Harri Sivula på Inrikesministeriet.

Målet är att få igenom lagförlaget innan riksdagsvalet.

Röda Korset har också offentligt tagit ställning emot lagförslaget.

“Det största problemet med det här lagförslaget är att förvar av barn inte förbjuds. Som försvarare av mänskliga värden vill vi ta ställning i sådana frågor där de utsatta inte själva kan försvara sig. Många av de som placeras i förvar har aldrig begått något brott, utan har flytt från krig och människorättskränkningar,” säger Kristina Kumpula, generalsekreterare på Röda Korset i Finland.

Kristina Kumpula, generalsekreterare på Röda Korset i Finland skrev tillsammans med Frank Johansson, verksamhetsledare för Amnestys finska avdelning, en kolumn i Helsingin Sanomat i december 2014. Ni kan läsa kolumnen här.

Lagförslaget på svenska.
Lakiehdotus suomeksi.

Text: Elin von Wright