22 Mar

Idrottsföreningen som vägrade vika sig för hatet

Irakiska Mohammed och afghanska Sunnah och Aziz tränar karate en gång i veckan under ledning av Maija Laaksonen på Tapanilan Erä. De saknar ett gemensamt språk, men klarar sig med finska ord och handgester. Bild: Mikaela Remes

 

Sju demonstrationer, våldshot och falska rykten på internet. Det som började som en trevlig idé för att hjälpa flyktingar tvingade idrottsföreningen Tapanilan Erä att reflektera över hur långt man vågar gå för att stå upp för sina värderingar. Ihärdighet och samhällets stöd fick slutligen kärleken till medmänniskan att segra.

 

ISANDE REGN droppar ner från en grå himmel, men på tatamimattan i Månsas idrottshall är det svettigt värre. Tre unga män stirrar koncentrerat framför sig medan de balanserar på en fot i något som känns som en evighet. Sedan ger Maija Laaksonen, ledare för karateavdelningen vid Tapanilan Erä, order om att byta ställning.

– Bergsklättraren, trettio reps, gå!

Irakiska Mohammed, 22, och afghanska Sunnah, 24, och Aziz, 24, dyker ner på alla fyra och börjar hoppa från en fot till en annan. Plötslig slutar Sunnah och ser häpet på sina kompisar.

– Aha, TRETTIO, skrattar han när han inser att han blandat ihop räkneorden.

Karateträningarna för asylsökande går bara på finska, med avsikten att fungera som ett språkbad. Trots att deltagarna inte förstår allt, är det alltid någon av dem som känner igen ett ord här eller där och rörelserna introduceras genom Maija Laaksonens exempel.

Efter en tuff uppvärmning är det äntligen dags för dagens höjdpunkt: närkontakt. Efter träningarna ser deltagarna trötta men nöjda ut. Mohammed, Sunnah och Aziz beklagar sig över att det är svårt att föra diskussion med dem, då inte heller engelska riktigt fungerar, men genom en salig blandning av olika språk blir det klart att de varit engagerade i karateverksamheten nästan i ett halvår, att de gillar de olika rörelsemönstren, kata, och att varje lektion breddar på ordförrådet.

Maija Laaksonen berättar att hon handleder träningsgruppen för manliga asylsökande en gång i veckan och beklagar sig över att karate inte blivit en grej bland kvinnliga flyktingar, eftersom idrottsföreningen vore beredd att erbjuda dem en egen träningsgrupp men har än så länge inte lockats få med några deltagare.

Den som följt med nyheterna kan tycka att namnet Tapanilan Erä klingar bekant också från andra än idrottssammanhang. För att påminna oss varför, måste vi ta ett litet hopp tillbaka i tiden.  

 

ALLT BÖRJADE i slutet av år 2015 då också Finland började känna av den globala flyktingkrisen och tog emot fler asylsökande än tidigare. Under det året kontaktades Tapanilan Erä av ett företag som drev flyktingförläggningar och tillfrågades om föreningen var intresserad av att samarbeta. Företaget hade gjort en förfrågning bland asylsökarna om deras tidigare hobbyn och det visade sig att kampsporter var de mest populära direkt efter fotboll. Varför inte då erbjuda boende möjligheten att fortsätta med en bekant gren? Idrottsföreningen tyckte att det lät som en bra idé.

– Eftersom flyktingarna sitter dygnet runt på asylförläggningarna, tänkte vi att det skulle vara en bra grej för dem att röra på sig och samtidigt bekanta sig med staden. Dessutom skulle de få en möjlighet att tänka på något annat än sin asylprocess, än om bara för några timmar, säger Laaksonen.

Projektet fick finansiering av kulturministeriet och spelbolaget Veikkaus och inleddes i början av år 2016. Idrottsföreningen var stolt över möjligheten att kunna göra något gott och bjöd in medier till träningarna för att ge projektet publicitet.

 

OCH VISST FICK de publicitet, men kanske inte på samma sätt som föreningen hade tänkt sig. Nyheten om karateverksamheten för asylsökande hade också nått ut till dem som ihärdigt motsätter sig mottagandet av asylsökande och det här gav upphov till våldsamma hatiska reaktioner på sociala medier.

– Visst hade vi ju en ganska naiv inställning till det hela, men såhär i efterhand tänker jag att det kanske ändå var bäst så. Annars hade vi inte vågat vara lika öppna om vad vi sysslade med, säger Laaksonen.

Debatten gick het och plötsligt kände många människor till föreningen Tapanilan Erä. Däribland också den invandrarfientliga rörelsen Rajat Kiinni! (Stäng gränserna!) som startade en hatkampanj mot idrottsföreningen. Under våren ordnade rörelsen sju demonstrationer mot asylsökande vid Mosabacka idrottshall. Oftast var demonstranterna ett tiotal, men då gänget fick sällskap av den likasinnade gatupatrullen Soldiers of Odin, uppskattar Maija Laaksonen att det som bäst samlades upp till 70 människor vid idrottshallen.

Men till varje kraft finns alltid en motkraft. Under alla hjärtans dag 2016 samlades invånarna i Mosabacka till en antirasistisk motdemonstration, där över 300 människor visade sitt stöd till sin lokala idrottsförening.

– Det var en solidarisk gest och övertygade oss om att vi sysslar med rätt saker, säger Laaksonen tacksamt.

 

NÄR DEMONSTRATIONERNA inleddes var den första reaktionen hos de aktiva vid Tapanilan Erä en blandning mellan förvirring och underhållning. De hade svårt att förstå hur karate, en kampsport som används för självförsvar och betonar ömsesidig respekt, kunde väcka så starka negativa känslor. Demonstranternas beskyllningar om att föreningen lär de asylsökande att slåss på gatan kändes absurda för människorna som sysslat med kampsport hela sitt liv.

De föreningsaktiva försökte nå ut till demonstranterna och gick med på att träffa dem. Sedan fick Maija Laaksonen veta, att förutom att hon blev svartmålad på webben, nämndes hon ofta i samband med demonstrationsledarens slagord på gården.

– Jag kom fram till att debatten är på en sådan nivå att en träff inte gynnar någon. Vi kommer ändå inte att mötas halvvägs. Visst kan du vara av en annan åsikt, men att angripa en person är något helt annat än saklig kritik.  

 

DÅ SMUTSKASTNINGEN på nätet och demonstrationerna inte gav önskat resultat, började de föreningsaktiva få personliga hot. Då övergick reaktionerna från förbluffelse till fruktan.

– En del aktiva blev osäkra på om de vågade fortsätta. Att bli föremål för trakasserande samtal och se hur internettrollen började blanda in utomstående väckte frågan om det längre lönade sig att fortsätta. Men till slut kom vi ändå fram till att om vi lägger ner verksamheten på grund av det här, låter vi hatet vinna.

Maija Laaksonens egen lösning var att låta bli att kommentera händelserna och ta pauser från sociala medier.

– När man utsätts för hat är det svårt att inte ta det personligt. Men jag visste att min närvaro i debatten kommer bara att göda hatpratet.

I dylika situationer hoppas hon att utomstående och särskilt människor med inflytande skulle våga sätta ner foten och ställa sig på den mobbades sida.

– Överlag vore det bra om de som hittills hållit sig tysta skulle komma ut med sin åsikt. Är det okej med hatprat eller inte?

 

MITT I HÄRVAN gick de asylsökande som vanligt på sina karateträningar och hade ingen aning om den hatkampanj drevs mot dem.

– Vi ville skydda asylsökarna så bra som möjligt. De dagar som vi visste att demonstranterna skulle stå på gården ordnade vi inga träningar. De här människorna verkar ha tillräckligt med saker att oroa sig för utan att vi ska behöva förknippa karatetimmen med en sådan här negativ grej.

Intensivt hat är kräver energi och inte ens de ivrigaste flyktingmotståndarna orkade hålla på i all evighet. I slutet av våren hade idrottshallens gård tömts på demonstranter och smutskastningen på sociala medier lugnade ner sig.  

 

SIST OCH SLUTLIGEN gynnades Tapanilan Erä av alla rubriker. Föreningens rykte genererade beröm och nya samarbetspartners. I fjol belönades karateavdelningen med Global Families-priset för sitt integrationsfrämjande arbete och Maija Laaksonen kandiderade till utnämningen som Årets föreningsaktiva påverkare.

Verksamheten vid Tapanilan Erä utökas jämt: föreningen har nyss startat en motionsgrupp för barn med specialbehov och Laaksonen håller karateträningar för arbetslösa unga och vuxna som hotas av marginalisering. Tapanilan Erä deltar också i Finlands Röda Kors kampanj Mot rasism!. Avsikten är att i framtiden också lära ut parakarate och därmed bredda utbudet till handikappidrott.  

Asylsökarnas karateträningar ordnas nuförtiden i samarbete med Helsingfors stad och är öppna också för andra invandrare. Karatehandledaren gläds av beskedet från flyktingförläggningarna: de förläggningar där boendena tränar kampsporter rapporteras vara lugnare än andra.

– Visst förstår man det. Du kommer bort från att sitta fast inom fyra väggar och får några timmar att fullständigt fokusera på din egen kropp, säger Laaksonen.

Trots att det varit extremt påfrestande att bli utsatt för en hatkampanj, är Maija Laaksonen nöjd med att föreningen inte gav upp.

– Kalabaliken gav upphov till så mycket gott och vi lyckades vända det negativa till vår fördel. Som tur valde vi att kämpa.   

Text: Mikaela Remes

08 Dec

20+ och oskuld? Inget att skämmas för!

Många ungdomar går och grubblar över avsaknaden av en partner eller sexuell erfarenhet. Att leva livet i egen takt är varken pinsamt eller konstigt. Bild: Jussi Tuokkola

Lue juttu suomeksi täältä.

 

Alla har vi säkerligen hört de där berättelserna. Om hur kompisarna för första gången fumlade runt med sina partners. Eller hur någon som 16-åring vaknade i ett tält bredvid sitt festivalragg. När folk jämför sina sexäventyr i grupp kan den oerfarna känna sig utanför och tyst stirra i marken. Men det finns ingen orsak att skämmas.

 

OERFARENHET är inget underligt eller onormalt. Den som lever utan sex är inte heller ensam, trots att det ibland kan kännas så. Visste du att genomsnittsfinländaren har sex för första gången som 17-åring? Det här kan komma som en överraskning, särskilt om du är ung och känner att du är den sista i gänget som fortfarande inte har en partner och aldrig smekt någon annan än kanske dig själv.

Därtill finns ett stort antal långt över 20-åriga finländare som inte har inlett ett könsliv.

Ett liv utan sex förknippas ofta med religiös övertygelse eller sjukdom, men de facto har många oerfarna ingen egentlig anledning till att de aldrig haft sex.

Den vanligaste orsaken bakom oerfarenhet hos de ungdomar som Väestöliittos ungdomsläkare Miila Halonen möter i sitt arbete är att personen helt enkelt inte träffat en lämplig partner.

Enligt Halonen kan det här påverkas av flera faktorer, så som att personen bor på en liten ort, intresserar sig för annat än heterosex eller känner sig marginaliserad på grund av någon egenskap.

– Det känns som om de här människornas berättelser förenas av det faktum att de inte träffat någon. De har helt enkelt aldrig mött en person som de kunde uppleva intim samvaro med, säger Halonen.

 

I TAKT MED att medierna börjat behandla människans sexualitet allt mångsidigare har asexualitet, det vill säga att en person inte är intresserad av sexuellt umgänge, blivit en känd term. Läggningen har blivit en vanlig förklaring till ett liv utan sex.

Enligt Halonen är det ändå vanligare att oerfarna ungdomar och unga vuxna nog intresserar sig för sex och parförhållanden, men saknar människor i sina liv att uppleva de här sakerna med. Avsaknaden av sex och parförhållande följer enligt Halonen sällan människan livet ut.

– Ofta visar det sig att det handlar om ett tillfälligt läge. När livet går vidare hittar personerna ofta potentiella partners till exempel i arbetslivet eller i samband med studierna.

Förstås finns det människor som gör sitt bästa för att hitta en partner, men lyckas ändå inte. Den som ständigt blir utsatt för medier som tutar ut att ett aktivt sexliv är saliggörande och hör hur samhället tar familj och parförhållanden som en självklarhet kan känna att singellivet är ofullständigt. Det här i sin tur kan utvecklas till ett komplex som aldrig lämnar tankarna.

– Förstås finns det människor som har ett stort behov av att uppleva ett parförhållande och det kan kännas väldigt frustrerande om man inte hittar någon. Å andra sidan betyder ensamhet inte att man automatiskt är olycklig: många lever ett rikt liv fyllt med vänner, hobbyer, arbete och intressen och känner inte sig pressade på grund av singellivet, säger Halonen.

 

DET FINNS alltså många olika sätt att leva utan sexuell erfarenhet, förhållande eller familj. Hur kunde vi bidra till att oerfarna singlar kunde känna sig likvärda i förhållande till dem som har partners eller familj?

Åtminstone hjälper det inte att panta på eventuella frågor eller osäkerhetskänslor. Det tycker 24-åriga studerande Emma Sandström som är frivillig vid Röda Korsets ungdomsgrupp i Åbo och har åkt runt Finland i somras för att snacka sex med ungdomar inom ramen för Sommargummikampanjen.

Tillsammans med sina unga kollegor bemannade Sandström den så kallade sexkiosken, en kiosk dit festivalbesökare i alla åldrar var välkomna att diskutera allt som har med sex att göra. Där träffade hon bland annat ungdomar som försiktigt pillade på ett kondompaket för första gången. Osäkerheten ledde ofta till att de här personerna inte var villiga att diskutera sin oerfarenhet.

– En kommentar som vi ofta hörde, särskilt av pojkar, var att ‘jag inte behöver någon kondom eftersom det är omöjligt att få när man ser ut så här’. Det kändes rätt ledsamt.

Och det här gäller inte bara ungdomar.

– Jag känner äldre personer som aldrig haft sex och har sagt att de snabbt måste hitta någon för att fixa undan det hela, berättar Sandström.

Under sin tid vid sexkiosken noterade Sandström och de andra volontärerna att många festivalbesökare hade bristfälliga kunskaper om preventivmedel och könssjukdomar, men tack vare kioskens avslappnade atmosfär vågade de komma och diskutera. En öppen dialog och självsäkerheten som växer när man är välinformerad är enligt Sandström det som behövs för att vi bättre ska kunna bemöta till exempel personer som aldrig haft sex.

– När vi var öppna, vågade också ungdomarna tala ut. Det verkar som om människor automatiskt inte får den information om könslivet som de önskar och behöver. Och utan information är det svårt att ha en avslappnad och öppen attityd till de här sakerna.

 

SOM UTOMSTÅENDE är det förstås lätt att uppmuntra ungdomar att ta det lugnt och inte stressa över sin oerfarenhet. Men för den som känner att den blivit ensam och utan är problemet verkligt och akut.

Trots att de samhälleliga attityderna jämt luckras upp och vår uppfattning om den traditionella familjen kompletteras med sätt att leva, är ensamhet fortfarande tabu. Det är få som vill ställa upp och tala ut om ämnet med eget namn i rädslan att bli stämplade. Ändå talar internetforumen sitt tydliga språk om att oerfarenhet oroar många.

 

Det känns som om jag är den enda i min bekantskapskrets som är tjugo år och oskuld.

Skönt att höra att jag inte är ensam om det här och att ni inte tycker att jag är konstig.

Jag har börjat fundera om jag är onormal eftersom jag aldrig har kysst någon?

 

Enligt Halonen på Väestöliitto är konceptet för ett “normalt liv” och tanken att en människa borde uppnå vissa saker vid en bestämd ålder egentligen rätt korkad.

– I stället borde vi medvetet poängtera att var och en bygger sitt liv i egen takt. Det finns ingen modell för hur man borde prestera i livet.

Enligt Halonen är det viktigt för den oerfarna unga att komma ihåg att vara nådig gentemot sig själv. Det är också bra att vara medveten om att man inte är ensam: många finländare befinner sig i samma situation med liknande önskemål om att hitta en partner.

I stället för att pressa sig själv lönar det sig enligt henne att fokusera på att hitta de goda sidorna med sig själv och sitt liv. Ifall tankarna kring den egna oerfarenheten blir en ständig plåga och dominerar det vardagliga livet, kan det vara bra att reda upp sina tankar med hjälp av en utomstående.

– Om man har ett stort behov av att hitta en partner, men känner att man saknar verktyg, kan det vara bra att ta ett snack med ett proffs. Då kan man få hjälp med att kartlägga den egna situationen: varför har jag svårt att närma mig andra människor och hur kunde jag hitta det mod som saknas, säger Halonen.

Också omvärlden kan hjälpa de oerfarna att känna sig bekvämare med sig själva. Här har också medierna orsak att se sig i spegeln.

– Man kan fråga sig, kunde vi se mer av de olika sätten att leva i offentligheten och kunde vi diskutera sexets betydelse ur flera synvinklar? En annan viktig faktor är att motarbeta ensamhet. Vi måste fråga oss hur vi effektivare kan lindra ensamhet och hjälpa de ensamma att hitta varandra, säger Halonen.

 

Oroad över att vara ensam eller oerfaren? På Väestöliittos chat  kan du diskutera anonymt med en sakkunnig på finska. Om du är intresserad av att stöda andra ungdomar i frågor kring sexualitet kan du bekanta dig med Röda Korsets upplysningsarbete  bland annat på festivaler.

Text: Mikaela Remes

28 Jan

Vad händer bakom kulisserna på Finlands Röda Kors?

Hurdan är Finlands Röda Kors som arbetsplats? Två nykomlingar och en erfaren medarbetare berättar om sin karriär på organisationen och ger sina bästa tips för den som är intresserad av att jobba i branschen.

SPR_Janne_IMG_8519

“Volontärerna sporrar mig att jobba hårdare”

Janne Leskinen, 31, utvecklare för mångkulturella ärenden

“Jag har nu arbetat i cirka ett halvår som utvecklare för mångkulturella ärenden, vilket är ett otroligt varierande jobb. Under en och samma dag kan jag representera Röda Korset på kommunens invånarinfo, ge expertutlåtanden till statens tjänstemän och hjälpa organisationer som jobbar med invandrare att utveckla sin verksamhet.

Jag rekryterades år 2011 till Röda Korsets volontär på Världen i byn-festivalen. Jag blev aktiv i den mångkulturella verksamheten och startade en grupp för invandrarmän vid Karlsgatans flyktingförläggning samt blev medlem i styrelsen för Tölö lokalavdelning. Det här ledde eventuellt till att min föregångare rekommenderade mig till jobbet. Snacka om god tur!

I det dagliga arbetet ser man vilken otrolig insats våra frivilliga bidrar med. Ärligt talat tror jag att det finska samhället inte skulle ha klarat av flyktingsituationen så här bra utan dem. Det är inte av en slump som Amnesty ifjol tilldelade Röda Korsets volontärer sitt människorättspris.

Volontärerna sporrar mig att jobba hårt, jag får ju ändå lön för det här. Visst känns jobbet utmanande ibland. Man kan sitta dygnet runt på kontoret, men man kommer ändå alltid att ha hundra olästa mejl i kö. Det viktiga är att komma ihåg att ha ett eget liv vid sidan om jobbet, det vill säga hobbyer och energi att ta hand om nära och kära.”

Jannes tips för dig som är intresserad att jobba för en medborgarorganisation:

Egentligen existerar ingen “rätt” utbildning eller bana, mitt råd är att prova sig fram. Att syssla med volontärarbete ger förstås alltid ett bra intryck. Trots att den banan inte skulle leda till ett jobb inom branschen, får du ändå värdefulla erfarenheter och nya vänner. Samtidigt lönar det sig inte att ägna all sin fritid åt volontärarbete. En gång i veckan är redan en värdefull insats.

Johanna_IMG_8604

“En organisation med speciell gemenskap världen över”

Johanna Kylmäoja, 35, koordinator för ungdomsverksamheten

“Jag håller i trådarna för utbildningar, material och strategier för Finlands Röda Kors riksomfattande barn- och ungdomsverksamhet. Min roll är att stöda de distriktsanställda, som i sin tur stöder de volontärer och sköter det praktiska kring de aktiviteter som vi erbjuder.

Jag kom först i kontakt med Röda Korset som 16-åring när jag ställde upp som volontär lägerledare. Det här ledde till förtroendeuppdrag i Åbo avdelningsstyrelse och senare en anställning på Åbolands distriktskontor. På den vägen har jag blivit och har jobbat för organisationen nu i tio år.

Det bästa med att jobba på FRK är alla fina kollegor och volontärer. Att se dem vilja hjälpa av hela sitt hjärta är väldigt inspirerande. Redan i ung ålder insåg jag att det råder en väldigt speciell atmosfär av humanitet och gemenskap vid Röda Korset världen över. Då jag åkte som en nervös 20-åring på ett läger till Uzbekistan märkte jag genast att samhörigheten var närvarande även där. All hemlängtan försvann på direkten.

Just nu är vår största utmaning att kunna anpassa oss efter det som unga vill ha. Den rådande trenden är att folk vill testa på olika saker och delta i kortvariga projekt. Trots att sättet att engagera sig har förändrats, märker man ändå tydligt att ungdomarna vill hjälpa och göra gott, och därför måste vi kunna bemöta dem på rätt sätt.”

Johannas tips för dig som är intresserad att jobba för en medborgarorganisation:

Testa dig fram och ta emot olika uppdrag. Man behöver inte förbinda sig för livet, men man kan lära sig mycket av att sköta en specifik post under en längre tid och ge den sitt allt. Jag har själv haft enorm nytta i arbetslivet av alla de kurser som Röda Korset erbjudit åt mig som volontär. Verksamheten lär en att ta ansvar, förhandla och leda grupper, och de här är färdigheter som behövs dagligen.

KiiaE_IMG_8569

“När något händer ute i världen måste vi reagera”

Kiia Etelävuori, 23, informatör

“Under mitt första år på Helsingfors universitet deltog jag i ämnesföreningens studiebesök till Röda Korset och blev genast övertygad om att det här vore ett kul ställe att jobba på. Förra hösten ansökte jag sedan om en praktikplats och till min stora glädje blev jag antagen. Efter bara några dagar på jobbet visste jag att jag kommit rätt, så när praktiken led mot sitt slut och jag blev ombedd att fortsätta blev jag ju väldigt glad!

Dagarna tillbringar jag oftast vid datorn på centralbyrån i Helsingfors. Till mina arbetsuppgifter hör att ta hand om våra sociala medier, skriva nyheter för webbplatsen och planera strategier för olika kampanjer. Ibland åker jag också ut på fältet för att skriva reportage. Senast besökte jag flyktinganläggningens barnklubb och rapporterade om Hungerdagens bössinsamlare. Det är väldigt givande att träffa nya människor som delar med sig av sina erfarenheter.

För oss är förändringar i det världspolitiska läget väldigt påtagliga. När något händer ute i världen måste vi reagera. Då kan dagarna bli rätt hektiska. Det finns inte alltid tid för att göra upp omfattande strategier i förväg, trots att vi nog förbereder oss för olika situationer och scenarier. Trots att sådant kan vara stressigt, ger situationerna en möjlighet att utmana sig själv och ta ansvar utöver det normala.

Att läsa allmänhetens feedback och positiva kommentarer på sociala medier är otroligt peppande. Ibland skriver folk att de donerat eftersom de blivit berörda av en artikel där vi berättar om vår verksamhet. Det betyder att vi har lyckats med vårt jobb.”

Kiias tips för dig som är intresserad att jobba för en medborgarorganisation:

Att känna till organisations- och volontärverksamhet är definitivt till nytta. Sådant kan du lära dig t.ex. genom att gå med i Röda Korsets ungdomsverksamhet eller olika lokala utskott och styrelser. Dessutom finns Röda Korsets ungdomsdelegatsprogram, som årligen ger ungdomar möjlighet att bekanta sig med biståndsverksamhet bl.a. genom besök till biståndsorter och internationella läger.

Text och bilder: Mikaela Remes

17 Sep

Röda Korset religiöst obundet, eller?

Two children in Yalda read with joy the content of the food parcel that they received at the humanitarian aid distribution by the Syrian Arab Red Crescent. The food parcel is heavy as it is full of many items. The Syrian Arab Red Crescent managed to deliver food parcels in Babila, Yalda and Beit Sahem suburbs of Damascus, which have been under siege for 1 year. Paketti. Paketit. Lapsi. Lapset. Avustus. Avustukset. Apu. Polkupyörä.
Det finns många symboler inom Rödakorsrörelsen. Två barn har ett matpaket i Syrien från Internationella rödakors- och rödahalvmånefederationen. Bild: Ibrahim Malla/IFRC

När jag började skriva för Röda Korsets ungdomsblogg Henry goes live för drygt ett år sedan, var det förvånansvärt många som sade ”Men Elin, du är ju inte kristen, hur går det ihop?” Jag blev överraskad över den okunskap som fanns bland annars väldigt pålästa vänner och bekanta.

Röda Korset har alltså ingen koppling till någon religion. Ändå har organisationen godkänt andra symboler för att undvika de konflikter som kan uppstå på grund av de associationer som är förknippade med ett kors. En av dessa symboler är den Röda Halvmånen.

Röda korset antogs som skyddsemblem i krig för 151 år sedan då Genevekonventionen undertecknades år 1864. Tanken var inte att emblemet skulle symbolisera någon religion utan inspiration togs från den Schweiziska flaggan, eftersom organisationens grundare Henry Dunant också var schweizare och Schweiz var redan då en permanent neutral stat. Senare har röda halvmånen och röda kristallen införts som officiella emblem. Men varför?

Jag frågar Juhani Parkkari, som arbetar som militär jurist vid försvarsmaktens huvudstab och håller Röda Korsets kurser i humanitär rätt.

Vad är ett skyddsemblem?

Skyddsemblem används i konfliktsituationer. Det är strikta regler för när och hur symbolen får användas. Det röda korset, den röda halvmånen och den röda kristallen är skyddsemblem enligt den internationella humanitära rätten, vilken innehåller krigets lagar som reglerar vad man får och inte får göra under krig. Skyddsemblemen skyddar alla sårade och sjuka samt civil och militär sjukvård i väpnade konflikter. Det är förbjudet att angripa fordon, byggnader eller personal som bär emblemen.

Vilka var reaktionerna när röda halvmånen användes första gången?

Symbolen användes första gången i kriget mellan Ryssland och Turkiet år 1877-1878. Men symbolen trädde i kraft som officiellt skyddsemblem först efter första världskriget år 1929.

Det var ingen som protesterade emot Turkiets användande, men det ansågs ändå inte först vara brådskande att införa symbolen som officiellt skyddsemblem. De muslimska staterna förknippade troligtvis det röda korset mot vit bakgrund med korstågen på medeltiden, där riddarna hade det röda korset mot vit bakgrund på bröstet. Alla uppfattade därför inte korset som neutralt. Idag används länder med stor muslimsk befolkning röda halvmånen.

Röda Korset är ju en politiskt och religiöst obunden organisationen. I och med att man godkänner nya symboler, som helt klart symboliserar en religion, godkänner man inte då också i princip att det finns en religiös innebörd i det röda korset?

Det beror på hur man tolkar det. Det har diskuterats. Speciellt år 1929 när man också gav Iran rätt att använda röda lejonet och solen som symbol. I Iran började de ändå sist och slutligen använda röda halvmånen de också. Alla går inte med på att använda korset det ger fel associationer. Det är en svår fråga.

Varför valde man inte att bara ta i bruk en helt neutral symbol istället för två (korset och månen)?

Det förstod man inte just då. Först efteråt förstod man det. Först år 2005 införs den neutrala symbolen, röda kristallen. Det är också svårt att få en gemensam hållning bland över 100 stater. Det är inte så lätt. När det här började diskuteras för första gången så fanns det inte ännu så många självständiga stater där majoriteten var muslimer. Efter andra världskriget blev fler muslimska stater självständiga.  Och då blev det mer aktuellt.

Kan Röda Korset vara Röda Korset utan en symbol?

Det måste finnas ett gemensamt skyddsemblem. Om det inte finns så skulle väpnade styrkor kunna anfalla vad och vem som helst. Det är väldigt viktigt inom den humanitära rätten.

Har den röda halvmånen varit speciellt aktuell under den senaste tiden?

Nu speciellt i Syrien har det varit viktigt. Men de stridsgrupper som inte är representanter för någon stat följer inte alltid den humanitära rättens lagar. IS till exempel bryr sig inte om de internationella skyddsmärkena, oberoende om det är röda halvmånen eller röda korset. Röda Halvmånens generalsekreterare sköts i Syrien, till exempel. Mellan stater har det börjat fungera det här systemet, men mellan rebellgrupper och andra organisationer så fungerar det ännu inte.

Kommer det fler symboler i framtiden?

Efter den här röda kristallen nu, så kommer det troligtvis inte fler symboler. De flesta inom Röda Korset i Finland vill nog inte gå över till den röda kristallen, vad jag har förstått. Varför skulle man ändra på ett bra brand? Men det är klart att om man idag skulle grunda den här organisationen eller ett system med skyddsemblem så skulle man troligtvis genast införa en totalt neutral symbol i förhållande till religion, som den röda kristallen.

Andra symboler inom Rödakorsrörelsen:

rc-symbols

  • Röda kristallen togs officiellt i bruk år 2005. Symbolen är helt neutral och politiskt, kulturellt och religiöst obunden. Eritrea är det första landet där man använder röda kristallen både inom staten och utanför.
  • Röda davidsstjärnan (Magen David Adom) används bara av Israels nationella förening och är inget officiellt skyddsemblem utanför Israel. I Haiti till exempel så använde de Israeliska grupperna den röda kristallen.
  • Röda lejonet och solen har tidigare använts i länder med muslimsk befolkning. Symbolerna används inte idag men är fortfarande klassade som officiella emblem för organisationen.

Läs mer om användningen av skyddsemblemet.

Vill du lära dig mer om Röda Korsets symboler och krigets lagar? Anmäl dig till aktiviteter och kurser i humanitär rätt (på finska).

Text: Elin von Wright