26 May

Du behöver inte vara superhjälte för att ingripa mot diskriminering

Borde jag öppna munnen eller fortsätta stirra ner på skorna? Det är ett val som många av oss är tvungna att göra när vi bevittnar diskriminering på offentliga platser. Enligt Janette Grönfors på projektet Mot rasism! finns inga standardsvar på hur man bör reagera, men att vara sig själv och inte spela modigare än man är brukar hjälpa på traven. Det viktigaste är att inte blir förbli en åskådare.

Att konfrontera en främmande människa för dåligt beteende ligger kanske inte finländarna i blodet, men högskolestuderandena Helena, 30, och Anna, 27, har båda känt sig tvungna att ingripa när de stött på dåligt beteende.

– För några år sedan satt jag på en buss där en kvinna kom in och började högljutt kritisera yrkeskompetensen hos busskusken med invandrarbakgrund. När en medpassagerare ville sätta sig bredvid kommenterade hon elakt personens vikt. Det var knäpptyst i bussen och man kunde se att alla passagerare kände sig obekväma, men ingen ingrep, berättar Helena.

När Helena märkte att kvinnan steg av på samma hållplats gick hon fram till kvinnan och frågade om denne insåg hur förolämpande hon betett sig mot de andra människorna.

– Kvinnan verkade förbluffad och rullade med ögonen. Hon undrade vem som uppfostrat mig. Jag svarade att mina föräldrar lärt mig att vara hygglig mot andra människor. Det kändes bra att påtala henne och det bästa var att bussen stannat bredvid i röda ljusen och alla tittade på oss.

Annas erfarenhet kommer också från kollektivtrafiken.

– När jag satt i metron hörde jag en kvinna i medelåldern säga till en tonårsflicka att hon borde bege sig tillbaka dit hon kommit från och att det finns ingenting för henne här i Finland. Jag blev rasande och frågade kvinnan hur hon täcktes säga så.

Kvinnan ansåg att Anna inte borde lägga sig i, men verkade lite skamsen. Resten av resan satt Anna och talade med offret.

– Flickan berättade att hon får höra dylika kommentarer nästan dagligen. Jag blir alltid arg när jag ser rasism, men att en vuxen säger så till ett barn, det är alldeles oförståeligt.

Ingrip för att påverka samhällsklimatet

Påtala förövaren och kolla att allt är okej med offret – att reagera mot diskriminering behöver inte vara mer komplicerat en så. Ändå väljer många att titta bort. Mot rasism!-projektets koordinator Janette Grönfors kritiserar det rådande tänkesättet att varje människa borde ta hand om sina egna angelägenheter.

– I Finland saknar vi traditionen att ingripa. En del tänker att det här inte angår mig, andra vill inte bli inblandade i bråk och en del är helt enkelt likgiltiga. Jag vet inte varför det blivit så, ingen uppfostras ju till att vara likgiltig. Barn vet genast om någon blir dåligt behandlad, även om de inte kan sätta ord på fenomen som rasism, säger hon.

Enligt Grönfors kan en del av den samhälleliga paralysen bero på att många känner osäkerhet inför hur de borde reagera. För att hjälpa människor stå upp mot diskriminering i vardagen har Röda Korsets Mot rasism!-projekt lanserat den så kallade träningscirkeln mot rasism.

Träningscirkeln bygger på att deltagarna berättar om sina erfarenheter kring diskriminering och gör dem till skådespel för att kunna hitta reaktioner och överföra dem till det verkliga livet. Metoden hjälper människor att relatera till offrets känslor och inse att också åskådaren har en roll.

“Det värsta är om ingen gör någonting och offret lämnas ensam.”

– Ofta förstår deltagarna att de själva har möjlighet att påverka situationen, även som åskådare. Det värsta är om ingen gör någonting och offret lämnas ensam, i vetskap om att hen kanske inte kan ta sig ur situationen om denne befinner sig till exempel i ett färdmedel.

Om du inte finner andra orsaker att ingripa, gör det för samhällsklimatet, säger Grönfors. Att människor visar att de står upp för varandra och vägrar acceptera ojämlik behandling på grund av till exempel härkomst, funktionsförmåga eller utseende stöder offret och fördömer förövarens beteende, men påverkar också dem som tittar på. Nästa gång kan det vara den åskådaren som bryter tystnaden och hjälper sin medmänniska.

Tre tips för mer vardagskurage:

1. Ta det första steget

När du ser diskriminering på en offentlig plats är du antagligen inte den enda som överväger eller åtminstone känner sig skyldig att ingripa. Att så många väljer att bara se på är något som smittar av sig, men likväl kan den som står upp för en annan få stöd från omgivningen. Det kräver dock alltid att någon tar initiativet.

2. Sök hjälp

När en konflikt eskalerar till våld hjälper det inte alltid att förhandla. I värsta fall blir man själv påflugen. Att personligen gå emellan är inte den ända lösningen: på offentliga platser kan du titta dig omkring och be andra till ditt stöd, kalla på väktare eller ringa polisen.

3. Var dig själv

Det finns inget rätt eller fel sätt att reagera på diskriminering. När en överraskande situation inträffar lönar det sig att lita på sin instinkt istället för att fokusera på om man gör bort sig. Du behöver inte ta på dig superhjältens mantel, det räcker med att vara sig själv. Låt din personlighet avgöra din reaktion: en självsäker människa kanske höjer på rösten medan en mer försiktig kan känna sig tryggare med att be hjälp från omgivningen.

Text: Mikaela Remes

Röda Korsets träningscirkel mot rasism är avgiftsfri för skolor och samfund. Kontakta projektet Mot rasism! eller ditt närmaste distrikt för information. Läs mer om Röda Korsets arbete mot rasism på motrasism.fi.

24 Mar

Strukturell rasism är sällan avsiktligt

Bild: Jarkko Mikkonen

Vad tänker du på när du hör ordet rasism? Då vi diskuterar rasism menar vi ofta de otrevliga situationer som så kallade rasifierade personer, det vill säga människor som inte definieras som vita, stöter i sin vardag: glåpord på gatan och diskriminering i vardagligen. Det som däremot behandlas mer sällan är något som också de som inte utsätts för illvilliga kommentarer löper risk för att hamna ut för: den strukturella rasismen.

Den strukturella rasismen bor i samhällets byggstenar: i lagar och olika institutioners sätt att jobba och bemöta människor. Enligt Vesa Puuronen, professor i sociologi vid Uleåborg universitet, lever vi i ett så kallat vitvänligt system, där de som inte definieras som vita ofta stöter på diskriminering. Tecken på detta kan ses särskilt till exempel i skolverket samt fastighets- och arbetsmarknaden.

– Ett konkret tecken är till exempel hur olika minoriteter som utsätts för rasism systematiskt har en sämre ställning på arbetsmarknaden, sämre skolframgång och svårigheter att hitta lägenhet. Det handlar också om att inte kunna ta hand om sina egna ärenden, exempelvis när det gäller hälsa eller rättsärenden, då personen inte förses med service på ett språk som den förstår, säger Puuronen.

Vårt samhälle behandlar inte alla lika

Att utbildning ger en bra start för livet betonas ofta. Därför vore det extra viktigt för skolor att ta kulturella och språkliga skillnader i beaktande, eftersom inlärningssvårigheter kan leda till men för hela livet.

“Ett konkret tecken är till exempel hur olika minoriteter som utsätts för rasism systematiskt har en sämre ställning på arbetsmarknaden, sämre skolframgång och svårigheter att hitta lägenhet.”

– Ofta får minoriteter inte den stöd de behöver, och om det då uppstår brister i grunden, har problemen en tendens att hopa sig ju mer avancerad utbildningen blir. En annan femma är att även de som har förutsättningar för högre utbildning ofta blir uppmuntrade till att söka till skolor där man utbildar sig till busschaufförer och närvårdare.

Det farliga med strukturell rasism är att den är svår att känna igen. Om en person inte inser att den blir utsatt för diskriminering finns risk för att hen börjar skylla sig själv: att det är mig det är fel på, att jag bara är för dålig och att det inte ens lönar sig att försöka. Det här kan i sin tur kan leda till dålig skolmotivation.

Enligt Vesa Puuronen är strukturell rasism sällan något som institutioner strävar efter, den bara finns i vårt samhälle.

– Det handlar sällan om att medvetet diskriminera människor. Vårt samhälle är helt enkelt resultatet av att Finland väldigt länge haft en rätt homogen kultur och då vi börjat ta emot människor från andra länder och kulturer har vi inte kunnat anpassa systemet så att minoriteters behov tas i beaktande. 

Se sanningen i vitögat

Hur kunde vi då göra samhället mera inkluderande och motarbeta strukturell rasism? Enligt Vesa Puuronen måste vi börja med att erkänna problemet. Då kan vi ta itu med att kritiskt se över våra lagar och institutioners arbetssätt, göra människor som jobbar i nyckelpositioner exempelvis i skolvärlden och rekryteringsbranschen mer medvetna, samt förse minoriteter med den stöd de behöver.

Förändringar och utvecklingsarbete kräver förstås pengar. Ofta förklaras avsaknaden av stödfunktioner i samhället just med brist på resurser. Men enligt professor Puuronen är det en prioritering och investering värd att göra med tanke på framtiden.

– Alternativet är att vi ger upphov till en generation ungdomar som känner att samhället inte behandlar dem som fullvärdiga medborgare och att ingen bryr sig inte vad som händer åt dem. Sådant är just grogrunden för marginalisering, extremism och radikalisering, vilket i sin tur kan medföra mycket större kostnader för samhället, säger han.

En allmän uppfattning är att vi uppnår jämlikhet och blir av med rasism genom att behandla alla lika. Enligt Puuronen är det här ingen lösning på problemet.

– Det räcker inte att alla behandlas lika, vi måste ta människors olika utgångslägen i beaktande. Till och med Finlands lag säger att det ibland finns orsak för särbehandling. Det talas ofta om idealet om lika möjligheter, men jag skulle själv föredra att tala om rätten till lika framgång. Att alla människor, oavsett etnisk bakgrund har möjlighet till att använda sina förmågor. Det kan bara uppnås genom att vi öppnar ögonen för varandras olikheter.

Röda Korsets kampanjvecka mot rasism pågår som bäst.
www.motrasism.fi kan du se veckans program och hur du motarbeta rasism i vardagen.

Bekanta dig också med Uleåborg universitets projekt på stoprasismi.org, vars syfte är att samla in människors erfarenheter för att bekämpa rasism.

Text: Mikaela Remes